Kom nyss hem från jobbet. är mycket trött.
Jag har tänkt mycket idag, men inte kommit fram till någonting, så som det ofta är nu förtiden.
Helgen var kul, var och badade med Fredric i fredags, det var jätte kul :) Sen kom Tove hit i lördags och vi kollade på film och snackade massa. Hon sov här till på Söndag. PÅ söndagen drog jag med familjen til nått ställe som hette Dragon gate, körde dit&hem, bra lång sträcka med motorväg. var även in i uppsala och körde, gick riktigt bra. Jag känner att jag börjar bli jävligt bra på att köra!
Nu sitter jag här och lyssnar på RHCP och väntar på min otroligt sega bror. Vi ska spela dota men jag skulle nog nästan hinna köra en innan xD
Nästa helg är det bork! jag längtar så jävla mycket, ska bli kul att lana igen. Och då kommer jag kunna ha på mig min snygga Crew Borktröja :D
Jag tycker förresten att folk får leka med mig, saknar vissa folk.
Kram på er<3
Monday, July 20, 2009
Thursday, July 16, 2009
Halvtidsrapport
bakar kaka, jobbar och sover.
Det är vad jag gör om dagarna xD
Ska ta tag i bloggandet snart igen på riktigt. men finns inte så mkt att rapportera om just nu :P
Jobbet är jobbigt, kakorna är goda och sömnen är bra men för kort, det är vad som kan rapporteras just nu.
Sista veckan innan skolan börjar händer det däremot grejer!
Jag och Nicole åker nog ner till felicia i linköping och bor där några dagar. Sen sista helgen innan skolan börjar åkar jag och tove ner till göteborg :D Vi bor hos hennes pappas flickvän och går på liseberg och shoppar och sånt.
Ska bli så jävla underbart båda två.
Kanske skaffar jag min kamera innan dess också.
Det är vad jag gör om dagarna xD
Ska ta tag i bloggandet snart igen på riktigt. men finns inte så mkt att rapportera om just nu :P
Jobbet är jobbigt, kakorna är goda och sömnen är bra men för kort, det är vad som kan rapporteras just nu.
Sista veckan innan skolan börjar händer det däremot grejer!
Jag och Nicole åker nog ner till felicia i linköping och bor där några dagar. Sen sista helgen innan skolan börjar åkar jag och tove ner till göteborg :D Vi bor hos hennes pappas flickvän och går på liseberg och shoppar och sånt.
Ska bli så jävla underbart båda två.
Kanske skaffar jag min kamera innan dess också.
Thursday, June 11, 2009
Hej Storebror
Hur kan samhället ha blivit så snett?
Hur kan TPB ha dömts när så jävla många är emot det?
Hur kan Ipred ha gått igenom när så jävla många är emot det?
Hur kan detta ske när Sverige ska vara en demokrati?
Hur kan TPB ha dömts när så jävla många är emot det?
Hur kan Ipred ha gått igenom när så jävla många är emot det?
Hur kan detta ske när Sverige ska vara en demokrati?
Ett försök att vara politisk
För att jag fick i uppgift i skolan att skriva en krönika om någonting som engagerar och upprör mig.
Jag läste en blogg av Socialdemokraten och småbarnsmamman Matilda Ernkrans. I ett inlägg skriver hon om en annan småbarnsmamma som nyligen gått med i piratpartiet samtidigt som hon skolar in sin son i förskolan. Matilda Ernkrans tycker att det borde vara viktigare för henne att sonen får gå i en bättre förskola med utbildad personal. Och visst förstår jag hennes argument, men som jag förstår det ska sonen leva i samhället även långt efter han gått ur skolan. Jag skulle inte fråga mig i första hand ”vilket parti fixar den bästa förskoleplatsen till min son?” utan istället ”Vilket parti ger min son den bästa framtiden?”. Och är en bra framtid, en framtid där han varje sekund blir övervakad? Eller en där företagsjättar spelar poliser och jagar den nya generationen. Jag skulle aldrig vilja att mina barn blir övervakade på gatorna och på internet. Jag vill att mina barn ska växa upp i en fri värld, inte en av övervakning och hot och tro att det är demokrati. Jag vill att mina barn ska växa upp i ett samhälle med de grunläggande rättigheterna som yttrandefrihet, frihet från censur och rättssäkerhet. De rättigheterna kommer idag i andra hand efter människans girighet att alltid vilja ha mer. Trots att de tills nu har setts som grundläggande i demokratin. Människans rättigheter förspills när de med makt använder den. Och jag må vara ung, och jag har inte mycket av livet bakom mig, men det betyder att jag har desto mer av livet framför mig och jag precis som alla andra har drömmar och förhoppning om den tiden. Jag har tills nu tyckt att det svenska samhället ändå är ett ganska bra samhälle som kan förverkliga mina drömmar, och framtiden har sett bra ut. Men om det här fortsätter och staten verkligen föder ett storebrorssamhälle, så tänker inte jag föda mina barn in i det. Då har de det faktiskt bättre ofödda.
Jag läste en blogg av Socialdemokraten och småbarnsmamman Matilda Ernkrans. I ett inlägg skriver hon om en annan småbarnsmamma som nyligen gått med i piratpartiet samtidigt som hon skolar in sin son i förskolan. Matilda Ernkrans tycker att det borde vara viktigare för henne att sonen får gå i en bättre förskola med utbildad personal. Och visst förstår jag hennes argument, men som jag förstår det ska sonen leva i samhället även långt efter han gått ur skolan. Jag skulle inte fråga mig i första hand ”vilket parti fixar den bästa förskoleplatsen till min son?” utan istället ”Vilket parti ger min son den bästa framtiden?”. Och är en bra framtid, en framtid där han varje sekund blir övervakad? Eller en där företagsjättar spelar poliser och jagar den nya generationen. Jag skulle aldrig vilja att mina barn blir övervakade på gatorna och på internet. Jag vill att mina barn ska växa upp i en fri värld, inte en av övervakning och hot och tro att det är demokrati. Jag vill att mina barn ska växa upp i ett samhälle med de grunläggande rättigheterna som yttrandefrihet, frihet från censur och rättssäkerhet. De rättigheterna kommer idag i andra hand efter människans girighet att alltid vilja ha mer. Trots att de tills nu har setts som grundläggande i demokratin. Människans rättigheter förspills när de med makt använder den. Och jag må vara ung, och jag har inte mycket av livet bakom mig, men det betyder att jag har desto mer av livet framför mig och jag precis som alla andra har drömmar och förhoppning om den tiden. Jag har tills nu tyckt att det svenska samhället ändå är ett ganska bra samhälle som kan förverkliga mina drömmar, och framtiden har sett bra ut. Men om det här fortsätter och staten verkligen föder ett storebrorssamhälle, så tänker inte jag föda mina barn in i det. Då har de det faktiskt bättre ofödda.
Monday, June 01, 2009
Snälla ni seriösa politikbloggare.
Jag är så trött på bloggare som inte vet vad de snackar om när de bloggar politik!
Jag är piratpartist, jag stödjer deras sak inte bara mot IPRED, FRA och alla de där nya lagarna utan även deras politik i allmänhet och är engagerad på den nivå att jag läser mycket om det på pp:s hemsida, bloggar och annat. Vad jag däremot inte gör är att uttala mig om saker som jag egentligen inte är insatt i. Jag uttalar mig inte ens om politiken som jag läser om och pp driver, om inte folk frågar mig direkt eftersom jag ännu inte läst igenom hela pp hemsidan och till 100% vet vad jag snackar om. Nu ska jag skriva en nyhetsartikel om fildelning i skolan (nej, jag uttalar mig inte där då den ska vara objektiv)och surfar runt på olika bloggar och hela tiden hittar jag tex bloggar där bloggarna uttalar sig massa om pp och om fildeling som är så otroligt fel tom för mig som inte är 100% insatt. Jag snackar asså om seriösa politikbloggare och tom politiker som kallar piratpartiet för fjortisparti, enpolitiks parti och uttalar sig om deras politik när de inte ens har kollat in pp:s startsida. Samma är även bloggare som stödjer piratpartiet men som totalt snackar skit om de andra partierna och säger saker om deras politik som det framgår redan på deras "partistartsida" att de inte alls står för.
Jag tycker, nej jag kräver faktiskt en skärpning bland alla bloggare, iaf de som verkligen är "seriösa politikbloggare", ska det vara så jävla svårt att skriva in en enkel url och kolla fakta?
Hittade förreten en mycket bra krönika som visar bra att en nerladdning inte betyder en förlorad kund
Jag är piratpartist, jag stödjer deras sak inte bara mot IPRED, FRA och alla de där nya lagarna utan även deras politik i allmänhet och är engagerad på den nivå att jag läser mycket om det på pp:s hemsida, bloggar och annat. Vad jag däremot inte gör är att uttala mig om saker som jag egentligen inte är insatt i. Jag uttalar mig inte ens om politiken som jag läser om och pp driver, om inte folk frågar mig direkt eftersom jag ännu inte läst igenom hela pp hemsidan och till 100% vet vad jag snackar om. Nu ska jag skriva en nyhetsartikel om fildelning i skolan (nej, jag uttalar mig inte där då den ska vara objektiv)och surfar runt på olika bloggar och hela tiden hittar jag tex bloggar där bloggarna uttalar sig massa om pp och om fildeling som är så otroligt fel tom för mig som inte är 100% insatt. Jag snackar asså om seriösa politikbloggare och tom politiker som kallar piratpartiet för fjortisparti, enpolitiks parti och uttalar sig om deras politik när de inte ens har kollat in pp:s startsida. Samma är även bloggare som stödjer piratpartiet men som totalt snackar skit om de andra partierna och säger saker om deras politik som det framgår redan på deras "partistartsida" att de inte alls står för.
Jag tycker, nej jag kräver faktiskt en skärpning bland alla bloggare, iaf de som verkligen är "seriösa politikbloggare", ska det vara så jävla svårt att skriva in en enkel url och kolla fakta?
Hittade förreten en mycket bra krönika som visar bra att en nerladdning inte betyder en förlorad kund
Thursday, May 14, 2009
dormir y soñar
Yo!
Idag är jag nått otroligt trött, det har typ varit massa skolgrejer den sista tiden, nationella prov, stora uppgifter, saker som ska lämnas in och göras och massa skit. Känns bara jobbigt och jag är trött påt.
Imorgon ska jag på joe labero förresten, han är typ magiker och kommer till enköping så ska gå med familjen, kan bli ganska kul =)
Nej jag ska gå och lägga mig nu, försöka ta igen mig lite så jag slipper vara så trött jämt :P
Godnatt på er =)
Idag är jag nått otroligt trött, det har typ varit massa skolgrejer den sista tiden, nationella prov, stora uppgifter, saker som ska lämnas in och göras och massa skit. Känns bara jobbigt och jag är trött påt.
Imorgon ska jag på joe labero förresten, han är typ magiker och kommer till enköping så ska gå med familjen, kan bli ganska kul =)
Nej jag ska gå och lägga mig nu, försöka ta igen mig lite så jag slipper vara så trött jämt :P
Godnatt på er =)
Nostalgia
Igår hade jag en liten nostalgitripp förresten :P Jag tog gymnasiebussen hem eftersom jag slutade tidigare och när jag klev av bussen var det fint väder och jag hade inte varit där nere vid ån på jätte länge, så jag kände mig nostalgisk. och dessutom tog jag mig upp på berget =D Det var typ underbart =)
Kommer ni ihåg Pojkar och Flickor?
Kommer ni ihåg Pojkar och Flickor?
Wednesday, May 13, 2009
Decisión
Hej, Hej, Hej.
Som ni kanske märkt så har det blivit ändringar här på bloggen, jag orkade inte med den svarta och mörka bloggen jag hade förut. Nu är det ljusare, luftigare, gladare och grönare ^^.
Det käns lite som även mitt liv är allt det där, kanske inte grönare men det andra i alla fall xD Även om saker händer som får mig att inte må så bra så stannar inte den där känslan lika länge som den gjorde förut. =)
Idag var jag med klassen efter skolan, va hade nån slags tävling som gick ut på att man skulle kuta runt på stan och hitta massa ställen :P Och sen efteråt åt vi mat som lärarna typ lagat :P
På tal om skolan så kanske jag ska byta klass, orkar inte med vissa lärare, vissa ämnen, och fille ska ju byta skola, anna ska hoppa av eller byta inriktning och nu ska nog Nicole också byta inriktning. och dessutom vet jag inte om jag ens tycker att det är så kul. Jag vill ju inte bli journalist, så varför ska jag gå det? Det är inte så kul så att det är värt att gå trots det.
Jag funderar att byta till Foto eller Gk på GUC medieprogrammet, då kommer jag få hoppa in i 2an om jag kommer in. För asså jag pallat fan inte gå om ett år, då är jag heldre kvar på journalistik.
Men asså asså endel lärare är ju bara bäst och byter jag så får jag nog byta många lärare och tänk om de blir sämst och jag får typ IG i alla ämnen för det ?
Äh, jag vet inte måsta tänka mkt mer på det här, och sen ska jag på studiebesök på gk den 20onde.
Jag vet bara inte hur jag ska säga till morsan och farsan sen...
Vi var ute i skogen bakom GUC förra fredagen på fotolektionen och jag fotade Felicia (Se bild), det var massa härligt väder. Det jag mest kommer sakna om jag byter klass är nog Gustav (fotoläraren) och fotot. Asså Gustav är så jävla bäst och hans fotolektioner är höjdpunkten på varje vecka!
Som ni kanske märkt så har det blivit ändringar här på bloggen, jag orkade inte med den svarta och mörka bloggen jag hade förut. Nu är det ljusare, luftigare, gladare och grönare ^^.
Det käns lite som även mitt liv är allt det där, kanske inte grönare men det andra i alla fall xD Även om saker händer som får mig att inte må så bra så stannar inte den där känslan lika länge som den gjorde förut. =)
Idag var jag med klassen efter skolan, va hade nån slags tävling som gick ut på att man skulle kuta runt på stan och hitta massa ställen :P Och sen efteråt åt vi mat som lärarna typ lagat :P
På tal om skolan så kanske jag ska byta klass, orkar inte med vissa lärare, vissa ämnen, och fille ska ju byta skola, anna ska hoppa av eller byta inriktning och nu ska nog Nicole också byta inriktning. och dessutom vet jag inte om jag ens tycker att det är så kul. Jag vill ju inte bli journalist, så varför ska jag gå det? Det är inte så kul så att det är värt att gå trots det.
Jag funderar att byta till Foto eller Gk på GUC medieprogrammet, då kommer jag få hoppa in i 2an om jag kommer in. För asså jag pallat fan inte gå om ett år, då är jag heldre kvar på journalistik.
Men asså asså endel lärare är ju bara bäst och byter jag så får jag nog byta många lärare och tänk om de blir sämst och jag får typ IG i alla ämnen för det ?
Äh, jag vet inte måsta tänka mkt mer på det här, och sen ska jag på studiebesök på gk den 20onde.
Jag vet bara inte hur jag ska säga till morsan och farsan sen...
Vi var ute i skogen bakom GUC förra fredagen på fotolektionen och jag fotade Felicia (Se bild), det var massa härligt väder. Det jag mest kommer sakna om jag byter klass är nog Gustav (fotoläraren) och fotot. Asså Gustav är så jävla bäst och hans fotolektioner är höjdpunkten på varje vecka!
Monday, May 11, 2009
Syskon i Kosmos
Halloj!
Jag tänkter att jag kunde lägga ut min novell som jag skrev till svenskafördjupningen (Som jag förövrigt fick MVG på ;)) om det skulle finnas någon som är intresserad av att läsa den.
jag skrev den i min yngsta storebror Addes namn, eller vad man säger, till honom kanske man säger.
Blogger är som jag sagt förut inte världens bästa ställe att lägga upp så här långa texter, men det funkar med lite vilja ;)
Enjoy.
Till min bror
För alla kvällar vi har suttit och disskuterat allt som har med rymden att göra,
för allting som du har lärt mig
och som jag hungrigt har tagit till mig
och önskat att jag en dag ska förstå allting som dig.
Att jag en dag ska göra dig stolt.
Jag kommer alltid älska dig
Din syster.
En viskning flyger genom kosmos, ett skrik sugs fast mot en neutronstjärna. Skriket kommer från en planet som kallas tellus, från din ättlings mun sekunden innan hon dör som den sista i din mänsklighet. Blev du förfärad nu? Trodde du att din ras skulle fortsätta existara i all oändlighet? Men du behöver inte oroa dig, du har varit död i miljontals år och du skulle endå inte tyckt om henne.
Ett maskhål tar oss på en resa genom tid och rum, jag kommer hem, du kommer ännu längre hemmifrån, tidsmässigt iallafall. Nu är det några miljoner år sedan flickan som skrek dog.
Vill du se tellus nu, i min tid?
Vill du se den plats du kallade ditt hem?
Vågar du?
Du kommer inte känna igen dig, från rymden ser det bara ut som ett svart förkolnat klot och när du kommer närmare ser du att atlanten består av en kokande svart massa. Himlen är full av skrik från de svältande blodsdrakarna och marken beträds av muterade djur.
Nej jag bara skämtade, den ser nästan ut som när du levde, lite mindre skog bara. Det finns till och med människor här igen, men gör inte misstaget att tro att det är dina människor, ditt släkte. Dessa människor är mitt släkte, och tellus är mer mitt än ditt nu. Man skulle kunna tror att vi tillhör samma släkte, vi har samma uppbyggnad och i DNA koden är vi liknande, men vi utvecklades mycket snabbare än er. På ungefär 30 tusen år har vi hunnit mycket längre än ni gjorde på 100.
-Emelie vem snackar du med där inne?
-Trivia bara!
-Inga hologram efter nio!
-Ja, ja.
Det är ingen mening att berätta för dem, de kan varken se eller höra dig eller någon annan som dig. Brorsan vet om det, men han ser inte mer än dem.
Det knackar tyst på dörren och någon öppnar den tyst.
-Kommer du? Anna sover redan och Mattias åkte nyss, viskar han som öppnade dörren.
Hon nickar och packar tyst ihop någonting svart som står på skrivbordet, tar upp en väska och följer honom ut.
En tom perrong, en pojke och en flicka står bredvid varandra med nerböjda huvuden, båda har en väska i ena handen och pojken håller nu den svarta saken i sin andra hand. Flickan öppnar munnen som för att säga någonting men så står plötsligt tåget där, kommet ur natten. När de går mot tåget kan man höra flickan mummla tyst.
-Hör ljuset sprunget ur natten
se världens alla ljud
förstärkt uti nattens tystnad
det sändes utav dödens bud
Hon tittar på honom, förväntar sig att han ska fortsätta.
-Följ mig i livets virvlar
dansa din ensamma dans
kosmos förväntas att sjunga
fast livet aldrig var hans
Hon blundar och fortsätter :
-jag följer med i livets virvlar
och dansar bara med dig
vi ska sjunga här tillsammans
för livet är till för dig och mig
-Ta nu min hand och följ mig in
i tåget som tar oss till slutet
syster jag är förevigt din
förevigt och i nuet.
De greppar varandras händer och kliver på tåget, biljettkontrollanten nickar mot dem när de visar upp biljetterna. Det finns inga andra i vagnen och de sätter sig mitt emot varandra på ett fyrsäte. Flickan tittar ut på natten genom fönstret, pojken tittar på henne.
-Varför gör vi det här egentligen? frågar han
Hon slutar titta ut och ser på honom istället.
-För att vi inte kan vara kvar, säger hon som om det var den mest självklara saken i universum. Rollerna blir ombytta och det är istället han som tittar ut genom fönstret.
-Det är väl så det är.
Tåget skjuter iväg och jorden flimmrar förbi och de mörka träden byts ut mot stjärnor.
Hon tittar ut genom fönstret och vi är tillbaka vid ursprungsläget när han ser på henne.
-Vet du hur lika mamma du har blivit? Någonting lägger sig över hans ögon och dimmar dem, kanske ett minne.
-Jag kommer inte ihåg henne, säger hon och undviker att titta på sin spegelbild i fönstret.
På andra sidan hennes spegelbild flyger himlakroppar förbi och rymden uppslukar dem som den alltid gjort trots att de växt upp med att fritt kunna resa i den.
Som en älskare
varje gång jag ser henne
hoppar mitt hjärta
högt
när jag ser henne på håll
utan att få vara henne nära
tåras mina ögon
Kosmos är min älskare
och jag lägtar alltid efter
tiden jag får spendera inuti henne
Kosmos är min älskare
Han lyssnar tyst på henne och säger sedan:
-Den skulle vart bättre om du hade vart kille.
-Är det inte du som jämt påstår att jag är en kille?
Han flinar mot henne och hon flinar tillbaka.
-Vart ska vi förresten?
-Bara till granngalaxen.
-Och vi ska hitta ett sätt att påverka tid och rum.
-Ja, jag vill se henne igen.
Hon tittar på sin spegelbild i fönstret nu.
-Vad ska det vara bra för? mumlar hon.
-Va?
-Ingenting.
En till perrong, men en full med människor och i ljus den här gången, flickan och pojken är där, men nu går de från tåget. Hand i hand söker de trygghet i varandra för de trivs aldrig lika bra på en planets yta som när de åker genom rymden.
-Jag vänjer mig aldrig riktigt med de som har två, säger hon och tittar upp på solarna.
Hennes bror kommenterar inte och de går vidare. Hon nästan hänger på hans arm nu, som om han är hennes enda trygghet och trots att han försöker visa sig stark för henne så trycker även han lite mot henne. De blir tillknuffade flera gånger i trängseln innan de tar sig ut ur stationsbyggnaden. Efter ett tag hamnar de i en park på en parkbänk. Han vänder sig mot henne och säger:
-Visst kan du gå genom maskhål med ditt medvetande? Som när du besöker de där andras tidsålder.
-ja, typ, jag tror det är maskhål iallafall.
-Hur hittar du dem?
-jag vet inte riktigt, jag vill väl ha dem där antar jag.
-Emelie, tänk nu, det här är viktigt, han tar tag runt hennes axlar och skakar henne lite.
-Ja,ja, hon skakar av sig hans händer. Hon sluter ögonen och försöker minnas.
-Jag tror att jag bara vet att det finns där, och tar mig dit. Det är ihopkopplat med mina syner tror jag, jag vet att det är där på samma sätt som jag ser det förflutna.
-Du bara vet?
-Typ.
-Vet vart det finns ett nu då, i vår tid. Ett som kan ta oss till då hon fortfarande levde.
Hon lyfter ett ögonbryn och ser skeptiskt på honom.
-Det är inget jävla "ring så kommer vi" vettu.
-Men försök?
Han ser så hoppfull ut så det gör ont i henne så hon suckar och sluter ögonen, hon koncentrerar sig på alla bilder som hon sett på henne och söker. Hon hittar ingenting. Han tar tag i hennes hand när hon sitter så för att stötta henne. Bilder hon aldrig sett förut flyger plötsligt förbi hennes medvetande och hon hittar maskhålet.
-Jag har hittat det, säger hon när hon slår upp ögonen. Hans ögon lyser upp.
-Bli inte alltför glad, det är långt härifrån, jag rör min snabbare i bara medvetandet, säger hon och hennes ansikte lyser inte.
-Vad väntar vi på då, kom igen! han tar tag i hennes arm och drar henne mot stationen igen.
Vad glor du på? Tror du inte jag vet att jag borde vara glad? Jag ska få möta min mamma som jag knappt fick träffa, men varför är jag inte glad då? Varför är jag inte som bror som brinner efter att få träffa henne? Jag antar att jag gillar att det bara är vi, han och jag mot universum, varför ska vi dra in någon gammal kärring som jag inte ens känner? Jag tål inte när han pratar om henne, för han pratar med så mycket kärlek och jag dödade hans kärlek, jag dödade min egen mamma, tänker han någonsin på det när han ser på mig?
Ännu ett tåg, ännu ett fyrsäte. Flickan och pojken stirrar ut genom fönstret, försjunkna i sina egna tankar, svävandes i tid och rum, flickan klamrar sig fast i nuet och pojken drömmer om det förflutna. En man sätter sig bredvid flickan, kanske lite för nära, han ser på henne, granskande, uppskattande. Snuskgubbe, tänker hon men bryr sig inte särskilt. Hennes bror stirrar argt på honom. Mannen flyttar lite på sig och flinar.
-Varför är du alltid så neutral nu för tiden? frågar han när mannen klivit av.
-Vad menar du? Hon fortsätter titta ut genom fönstret.
-Det där menar jag, enda sen vi stack hemmifrån har du varit så likgiltig, du brydde dig inte ens om den där killen.
Hon fortsätter envist stirra ut genom fönstret. Han suckar.
-Men Emelie, vad är det? utbrister han och lutar sig fram mot henne. Han torkar bort tåren som föll på hennes kind och vrider hennes ansikte mot sig. Hon ser på honom med stora våta ögon, de är så bedjande och han förstår ingenting.
-Saknar du jorden så mycket, frågar han förvånat.
-Det är klart jag inte gör.., hon avbryter sig när hon inser att hon skriker och resten av vagnen stirrar på henne. Han stirrar chockat på henne.
-Du fattar inget, säger hon och tittar på reflektionen i fönstret av ännu en tår som faller.
Han blir tyst ett tag och resten av vagnen återgår till sitt eget.
-Berätta för mig då, säger han och lutar sig fram mot henne. Hon ser på honom, och hon är nära att verkligen berätta vad som är felet men suckar bara och säger:
-Glöm det, jag är okej.
Vad vet du om mina tankar?
Du som alltid brukade få veta
Vi har alltid färdats tyst genom rymden
men en gång brukade du förstå
du förstår inte hur jag känner
jag känner inte längre så
du förstår inte hur jag känner
jag känner inte längre så
Vem vet vad jag känner
Inte jag
Och inte du
När inte ens jag visste
visste alltid du
men du förstår inte längre hur jag känner
jag känner inte längre så.
Bror och jag var alltid så nära varandra och jag kunde berätta vad som helst för honom, men det här kommer han nog aldrig förstå. För honom är hon en saknad och älskad mor, för mig är hon en skuld, en okänd person, någon som kan splittra det jag och min bror har. Jag vågar inte möta henne, se henne i ögonen, jag är hennes mördare, om det inte vore för mig skulle hon och min bror leva lyckliga tillsammans nu. Jag är bara en jobbig lillasyster, en lillasyter som dödade hans mamma.
En vecka senare kommer de fram till en planet, den ligger nära solen och hettan är olidlig trots att de anländer på sidan där det är natt.
-Vart nu?
-Den är typ nära, ditåt, säger hon och pekar snett uppåt.
-Ska vi ta tåget en planet till eller?
-Nej det blir till att börja gå.
De går till närmaste rymdresestation och packar upp den svarta saken som de hade med sig hemmifrån. Det visar sig vara en låda som öppnar sig när flickan styker längs sidan på den. Pojken tar upp någonting litet ur den och flickan gör likadant. De sätter fast dem på en tand, betalar en biljettkontrollant och ställer sig sedan i kön. De blir ihoppknuffade med en grupp turister från Viganisa 3, de är den värsta sorten. När det är deras tur att bli uppskjutna hör de en av viganiserna skryta högljutt om att han minsann har gjort det här massvis av gånger på massa olika planeter och att bestättningen här är otroligt sega. De förbannar båda babbelfisken i deras öron som får dem att förstå vad han säger.
-Aktivera era luftflöden, säger besättningsmannen som är ansvarig för deras grupp. Alla i gruppen trycker på grejen de har på tänderna.
-Aktivera era "Gravitation-där-ingen-gravitation-finns" ; lådor, och kliv in i kapseln, säger samma besättningsman. Pojken trycker på en knapp på den svarta lådan och sedan kliver de in i kapseln.
-Vart är din "Gravitation-där-ingen-gravitation-finns" ; låda fröken? frågar besättningsmannen.
-Vi har en tvåa, säger pojken och besättningsmannen nickar.
-Då åker vi, meddelar besättningsmannen och de far iväg med ett plötsligt ryck. Viganisen som nyss skröt så mycket ger ifrån sig ett skrämt skrik och faller till golvet.
-De, de andra hade en mycket mjukare start, försöker han stammande ursäkta sig med.
-Håll i er nu, vi passerar ozonlagret om ett ögonblick, meddelar bestättningsmannen, och de hinner mycket riktigt bara blinka innan en stöt går genom kapseln och de passerar ozonlagret med en skrikande viganis på golvet.
-Och så var vi framme, meddelar besättningsmannen.
-Trevlig fortsatt resa, önskar han dem när de kliver ut genom dörren.
De står mitt ute i ingenstans, i rymden men på ingenting, turisterna börjar gå bortåt och kapseln störtdyker mot planetens yta igen.
-Följ mig, säger flickan och de börjar gå. De går inte hand i hand längre, och har inte gjort sen det där på tåget.
Efter några timmar sätter de sig ner för att äta, pojken tar mod till sig och säger:
-Jag önskar du kunde prata med mig.
-Jag pratar väl med dig?
Han ser på henne med en antydan till tårar i ögonen.
-Inte som du gjorde förut, det är som du inte litar på mig längre.
-Jag litar på dig, säger hon utan att se på honom.
-Prata med mig då, säger han och en tår faller på den stora pojkens kind. Han tar tag i hennes hand.
-Varför stänger du mig ute, berätta vad som är fel, han ser bedjande på henne.
Hon slår ner blicken och säger tyst:
-Jag kommer inte ihåg henne.
Han blir tyst ett tag.
-Såklart du inte gör, du fick träffa henne i typ tre sekunder, han ser lättat på henne, han trodde det var någonting mycket värre. Han försöker dra henne till sig för att krama henne men hon slår sig fri när han försöker och ställer sig häftigt upp med ryggen mot honom.
-Emelie, säger han sårat.
-Du förstår inte, snyftar hon och hennes axlar skakar av gråten.
-Vad förstår jag inte, säger han frustrerat.
-Jag kommer inte ihåg henne för att...
Han hör inte det sista.
-Va?
-För att jag dödade henne, okej jag dödade henne! skriker hon och vänder sig mot honom samtidigt. Han ser chockat på henne, hon gråter floder nu, han vet inte vad han ska göra.
-Jag förstod aldrig att du kände så, säger han tafatt. Han reser sig och går fram till henne, omsluter henne i sin famn.
-Du dödade henne inte. Hon visste om sin sjukdom, hon visste att föda dig kunde vara det sista hon gjorde men hon gjorde det endå, och jag är väldigt glad att hon gjorde det, säger han och hon börjar gråta ännu mer.
De håller fortfarande om varandra när de sätter sig ner.
Sov nu lilla flicka
gå över sömnens rand
mamma är långt, långt borta
men jag lovar att hålla din hand
Sov nu lilla flicka
inatt är jag bara din
jag ska hålla monstrerna borta
hit kommer de inte in
Sov nu lilla flicka
jag lovar, de kommer inte in
fast mamma är så långt borta
dröm nu sött syster min
Jag blev alltid så trygg när han sa de orden, redan innan jag ens kunde prata somnade jag lugnt till dem när jag sekunden innan hade skrikit förtvivlat. Jag känner ingen samhörighet med kvinnan som vi letar efter, jag är till och med rädd för att möta henne, men för hans skull ska vi hitta henne. Allt för min älskade bror.
-Vad som helst för dig bror, mummlar hon och sedan somnar hon.
Hon tror att även han sover men han öppnar ögonen långsamt och ser på henne.
-Nej min syster, vad som helst för dig, säger han och somnar sedan.
När de vaknat och gått i flera timmar stannar flickan plötsligt.
-Här är det, säger hon och pojken tittar runt förvirrat.
-Vart då? säger han.
-Där framme, hon tar upp ett papper ur fickan, knycklar ihop det och kastar det frammåt, det ökar plötsligt farten och försvinner.
-Tror du mamma fick det i huvudet? fnittar hon.
-Ska vi gå? frågar han helt koncentrerat på det framför honom.
Hennes hjärta börjar slå fortare nu, men hon har bestämt sig. Hon kastar sig i broderns famn, håller om honom länge och sedan fattar hon hans hand och går in i maskhålet.
Han följer hennes mörka gestalt som verkar lysa upp när de sugs in i maskhålet.
-Älskade, modiga syster, hinner han tänka och sedan försvinner hon, hans hand som nyss kramade hennes är plötsligt tom. Han får panik, skriker efter henne och tittar efter henne överallt, men det finns bara mörker.
-Emelie! skriker han och skriket skär genom tystnaden och mörkret.
Han vet inte hur lång tid han spenderar där inne, det kan vara en minut, en timma eller kanske några år, det är allt samma sak för honom. Plötsligt hörs en kvinnoröst genom tystnaden och ett förblindande ljus sprider sig runt omkring honom.
-Välkommen till kärnan, säger kvinnorösten.
En kvinna står framför honom, hon kommer inte plötsligt men endå vet han att hon inte var där för en sekund sedan. Hennes vitblonda hår flyter bokstavligen över hennes axlar när hon lyfter blicken och ser på honom.
-Vem är du?
-Jag är tid och rum, eller kanske bara din fantasi, svarar hon och den långa blåvita klänningen prasslar när hon vänder sig om.
-Vad vill du mig?
-Ingenting alls, eller någonting stort, det beror på hur mycket du lyssnar, säger hon med ryggen mot honom.
-Var är min syster?
Hon vänder sig häftigt mot honom igen och drar efter andan.
-Det är en bra fråga, en mycket bra fråga, säger hon dramatiskt.
-Finns det ett bra svar på den då? han börjar bli irriterad.
-Hon kanske inte ens existerar, kanske blev din mor rädd och gjorde abbort och allt det där om att ni reste i rymden för att hitta ett maskhål bara är en dröm? kanske är det här en dröm, säger hon lugnt.
-Ge mig min syster! skriker han, plötsligt förbannad.
Hon försvinner och dyker upp precis framför hans ansikte, hennes hår är svart nu och klänningen är blodröd, hon skriker ett hemskt skrik och han ryggar bakåt.
-Är det inte hemsk med folk som bara inte kan kontrollera sin ilska? hon är tillbaka en bit bort med sitt vita hår och blåvita klänning.
-Vem är du? får han tillslut fram.
Hon suckar.
-Vissa fattar visst ingenting.
-Var är min syster? frågar han med gråter i halsen.
Hennes hår blir svart igen och en blodröd färg rinner över klänningen.
-Ville inte du till din kära mor? hennes röst isar i honom.
Han står som paralyserad och ser på henne.
-Man kan inte få allting här i livet pojke lilla, din syster kommer dö här i maskhålet, men du kommer få se din mor igen.
-Varför? flämtar han och känner hur knäna blir svaga under honom.
Hon kommer närmare och tar tag under hans haka, hennes långa naglar trycker mot hans adamsäpple.
-För att jag känner för det, svarar hon och släpper taget om hans haka, han faller ner till marken och hon går därifrån samtidigt som den blodröda färgen rinner av hennes klänning och håret blir åter lika vitt.
-Vad som helst för dig bror, ekar det och bilder spelas upp överallt. Emelie på sin sjunde födelsedag, Emelie på marken under trädet som hon nyss fallit från, skrikandes och gråtandes.
-Det gör så ont bror, det gör så ont, varför gör det ont?
Emelie springandes på ängen där hemma, Emelie skrattandes, Emelie gråtande, Emelie ensam, Emelie övergiven, Emelie återfunnen, Emelie, Emelie, Emelie.
Hon finns överallt i hans synfält.
Så står hon där, utan att se honom, sökandes och i smärta.
-Bror, vad gjorde hon med mig, det gör så ont bror, det gör så ont, varför gör det ont?
Han försöker röra vid henne, ta henne i sin famn och hålla om henne, men hon försvinner när han kommer nära.
-Sluta! skriker han.
-Sluta, sluta, sluta, snälla jag ber dig, sluta! Ge mig min syster, döda henne inte, döda mig! han hukar sig på golver nu, nära galenskap.
-Det är ingen fara, jag sa ju att du skulle få träffa din mor, säger kvinnorösten.
-Jag bryr mig inte, jag vill bara ha min syster, flämtar han.
Kvinnan visar sig igen, nära nu, håret är vitt och klänningen skimmrande blåvit, hon kysser honom på pannan och allt det vita försvinner. Någonting drar honom frammåt, bestämt. Han öppnar ögonen, hon går framför honom igen, håller hans hand.
-Emelie, viskar han, vågar inte och orkar inte tro vad han ser.
-Det är ingen fara bror, vi ska hitta henne.
Han blir plötsligt klarvaken och känner kraften som drar i dem, de är påväg in i maskhålet.
-Nej , inte in, vi måste vända om, skriker han.
-Varför? skriker hon, kraften viner förbi dem nu och tvingar dem närmare öppningen.
-För att jag skiter i mamma, du är den enda jag bryr mig om och och jag vill inte mista dig, skriker han.
Han börjar kämpa sig bort från öppningen, släpandes på henne, men kraften är stark. Hon förstår först ingenting men vänder om när hon ser hans ansträngningar för att ta sig bort. De kämpar där sida vid sida, hand i hand. De kämpar länge och de tar sig utåt men de når fort sin gräns och de känner hur de är nära att svimma av, precis när de svimmar ser flickan ett vitt ljus framför sig och en hand med långa vitmålade naglar som sträcks ut och fattar hennes, eller så var det bara inbillning.
Jag tänkter att jag kunde lägga ut min novell som jag skrev till svenskafördjupningen (Som jag förövrigt fick MVG på ;)) om det skulle finnas någon som är intresserad av att läsa den.
jag skrev den i min yngsta storebror Addes namn, eller vad man säger, till honom kanske man säger.
Blogger är som jag sagt förut inte världens bästa ställe att lägga upp så här långa texter, men det funkar med lite vilja ;)
Enjoy.
Till min bror
För alla kvällar vi har suttit och disskuterat allt som har med rymden att göra,
för allting som du har lärt mig
och som jag hungrigt har tagit till mig
och önskat att jag en dag ska förstå allting som dig.
Att jag en dag ska göra dig stolt.
Jag kommer alltid älska dig
Din syster.
En viskning flyger genom kosmos, ett skrik sugs fast mot en neutronstjärna. Skriket kommer från en planet som kallas tellus, från din ättlings mun sekunden innan hon dör som den sista i din mänsklighet. Blev du förfärad nu? Trodde du att din ras skulle fortsätta existara i all oändlighet? Men du behöver inte oroa dig, du har varit död i miljontals år och du skulle endå inte tyckt om henne.
Ett maskhål tar oss på en resa genom tid och rum, jag kommer hem, du kommer ännu längre hemmifrån, tidsmässigt iallafall. Nu är det några miljoner år sedan flickan som skrek dog.
Vill du se tellus nu, i min tid?
Vill du se den plats du kallade ditt hem?
Vågar du?
Du kommer inte känna igen dig, från rymden ser det bara ut som ett svart förkolnat klot och när du kommer närmare ser du att atlanten består av en kokande svart massa. Himlen är full av skrik från de svältande blodsdrakarna och marken beträds av muterade djur.
Nej jag bara skämtade, den ser nästan ut som när du levde, lite mindre skog bara. Det finns till och med människor här igen, men gör inte misstaget att tro att det är dina människor, ditt släkte. Dessa människor är mitt släkte, och tellus är mer mitt än ditt nu. Man skulle kunna tror att vi tillhör samma släkte, vi har samma uppbyggnad och i DNA koden är vi liknande, men vi utvecklades mycket snabbare än er. På ungefär 30 tusen år har vi hunnit mycket längre än ni gjorde på 100.
-Emelie vem snackar du med där inne?
-Trivia bara!
-Inga hologram efter nio!
-Ja, ja.
Det är ingen mening att berätta för dem, de kan varken se eller höra dig eller någon annan som dig. Brorsan vet om det, men han ser inte mer än dem.
Det knackar tyst på dörren och någon öppnar den tyst.
-Kommer du? Anna sover redan och Mattias åkte nyss, viskar han som öppnade dörren.
Hon nickar och packar tyst ihop någonting svart som står på skrivbordet, tar upp en väska och följer honom ut.
En tom perrong, en pojke och en flicka står bredvid varandra med nerböjda huvuden, båda har en väska i ena handen och pojken håller nu den svarta saken i sin andra hand. Flickan öppnar munnen som för att säga någonting men så står plötsligt tåget där, kommet ur natten. När de går mot tåget kan man höra flickan mummla tyst.
-Hör ljuset sprunget ur natten
se världens alla ljud
förstärkt uti nattens tystnad
det sändes utav dödens bud
Hon tittar på honom, förväntar sig att han ska fortsätta.
-Följ mig i livets virvlar
dansa din ensamma dans
kosmos förväntas att sjunga
fast livet aldrig var hans
Hon blundar och fortsätter :
-jag följer med i livets virvlar
och dansar bara med dig
vi ska sjunga här tillsammans
för livet är till för dig och mig
-Ta nu min hand och följ mig in
i tåget som tar oss till slutet
syster jag är förevigt din
förevigt och i nuet.
De greppar varandras händer och kliver på tåget, biljettkontrollanten nickar mot dem när de visar upp biljetterna. Det finns inga andra i vagnen och de sätter sig mitt emot varandra på ett fyrsäte. Flickan tittar ut på natten genom fönstret, pojken tittar på henne.
-Varför gör vi det här egentligen? frågar han
Hon slutar titta ut och ser på honom istället.
-För att vi inte kan vara kvar, säger hon som om det var den mest självklara saken i universum. Rollerna blir ombytta och det är istället han som tittar ut genom fönstret.
-Det är väl så det är.
Tåget skjuter iväg och jorden flimmrar förbi och de mörka träden byts ut mot stjärnor.
Hon tittar ut genom fönstret och vi är tillbaka vid ursprungsläget när han ser på henne.
-Vet du hur lika mamma du har blivit? Någonting lägger sig över hans ögon och dimmar dem, kanske ett minne.
-Jag kommer inte ihåg henne, säger hon och undviker att titta på sin spegelbild i fönstret.
På andra sidan hennes spegelbild flyger himlakroppar förbi och rymden uppslukar dem som den alltid gjort trots att de växt upp med att fritt kunna resa i den.
Som en älskare
varje gång jag ser henne
hoppar mitt hjärta
högt
när jag ser henne på håll
utan att få vara henne nära
tåras mina ögon
Kosmos är min älskare
och jag lägtar alltid efter
tiden jag får spendera inuti henne
Kosmos är min älskare
Han lyssnar tyst på henne och säger sedan:
-Den skulle vart bättre om du hade vart kille.
-Är det inte du som jämt påstår att jag är en kille?
Han flinar mot henne och hon flinar tillbaka.
-Vart ska vi förresten?
-Bara till granngalaxen.
-Och vi ska hitta ett sätt att påverka tid och rum.
-Ja, jag vill se henne igen.
Hon tittar på sin spegelbild i fönstret nu.
-Vad ska det vara bra för? mumlar hon.
-Va?
-Ingenting.
En till perrong, men en full med människor och i ljus den här gången, flickan och pojken är där, men nu går de från tåget. Hand i hand söker de trygghet i varandra för de trivs aldrig lika bra på en planets yta som när de åker genom rymden.
-Jag vänjer mig aldrig riktigt med de som har två, säger hon och tittar upp på solarna.
Hennes bror kommenterar inte och de går vidare. Hon nästan hänger på hans arm nu, som om han är hennes enda trygghet och trots att han försöker visa sig stark för henne så trycker även han lite mot henne. De blir tillknuffade flera gånger i trängseln innan de tar sig ut ur stationsbyggnaden. Efter ett tag hamnar de i en park på en parkbänk. Han vänder sig mot henne och säger:
-Visst kan du gå genom maskhål med ditt medvetande? Som när du besöker de där andras tidsålder.
-ja, typ, jag tror det är maskhål iallafall.
-Hur hittar du dem?
-jag vet inte riktigt, jag vill väl ha dem där antar jag.
-Emelie, tänk nu, det här är viktigt, han tar tag runt hennes axlar och skakar henne lite.
-Ja,ja, hon skakar av sig hans händer. Hon sluter ögonen och försöker minnas.
-Jag tror att jag bara vet att det finns där, och tar mig dit. Det är ihopkopplat med mina syner tror jag, jag vet att det är där på samma sätt som jag ser det förflutna.
-Du bara vet?
-Typ.
-Vet vart det finns ett nu då, i vår tid. Ett som kan ta oss till då hon fortfarande levde.
Hon lyfter ett ögonbryn och ser skeptiskt på honom.
-Det är inget jävla "ring så kommer vi" vettu.
-Men försök?
Han ser så hoppfull ut så det gör ont i henne så hon suckar och sluter ögonen, hon koncentrerar sig på alla bilder som hon sett på henne och söker. Hon hittar ingenting. Han tar tag i hennes hand när hon sitter så för att stötta henne. Bilder hon aldrig sett förut flyger plötsligt förbi hennes medvetande och hon hittar maskhålet.
-Jag har hittat det, säger hon när hon slår upp ögonen. Hans ögon lyser upp.
-Bli inte alltför glad, det är långt härifrån, jag rör min snabbare i bara medvetandet, säger hon och hennes ansikte lyser inte.
-Vad väntar vi på då, kom igen! han tar tag i hennes arm och drar henne mot stationen igen.
Vad glor du på? Tror du inte jag vet att jag borde vara glad? Jag ska få möta min mamma som jag knappt fick träffa, men varför är jag inte glad då? Varför är jag inte som bror som brinner efter att få träffa henne? Jag antar att jag gillar att det bara är vi, han och jag mot universum, varför ska vi dra in någon gammal kärring som jag inte ens känner? Jag tål inte när han pratar om henne, för han pratar med så mycket kärlek och jag dödade hans kärlek, jag dödade min egen mamma, tänker han någonsin på det när han ser på mig?
Ännu ett tåg, ännu ett fyrsäte. Flickan och pojken stirrar ut genom fönstret, försjunkna i sina egna tankar, svävandes i tid och rum, flickan klamrar sig fast i nuet och pojken drömmer om det förflutna. En man sätter sig bredvid flickan, kanske lite för nära, han ser på henne, granskande, uppskattande. Snuskgubbe, tänker hon men bryr sig inte särskilt. Hennes bror stirrar argt på honom. Mannen flyttar lite på sig och flinar.
-Varför är du alltid så neutral nu för tiden? frågar han när mannen klivit av.
-Vad menar du? Hon fortsätter titta ut genom fönstret.
-Det där menar jag, enda sen vi stack hemmifrån har du varit så likgiltig, du brydde dig inte ens om den där killen.
Hon fortsätter envist stirra ut genom fönstret. Han suckar.
-Men Emelie, vad är det? utbrister han och lutar sig fram mot henne. Han torkar bort tåren som föll på hennes kind och vrider hennes ansikte mot sig. Hon ser på honom med stora våta ögon, de är så bedjande och han förstår ingenting.
-Saknar du jorden så mycket, frågar han förvånat.
-Det är klart jag inte gör.., hon avbryter sig när hon inser att hon skriker och resten av vagnen stirrar på henne. Han stirrar chockat på henne.
-Du fattar inget, säger hon och tittar på reflektionen i fönstret av ännu en tår som faller.
Han blir tyst ett tag och resten av vagnen återgår till sitt eget.
-Berätta för mig då, säger han och lutar sig fram mot henne. Hon ser på honom, och hon är nära att verkligen berätta vad som är felet men suckar bara och säger:
-Glöm det, jag är okej.
Vad vet du om mina tankar?
Du som alltid brukade få veta
Vi har alltid färdats tyst genom rymden
men en gång brukade du förstå
du förstår inte hur jag känner
jag känner inte längre så
du förstår inte hur jag känner
jag känner inte längre så
Vem vet vad jag känner
Inte jag
Och inte du
När inte ens jag visste
visste alltid du
men du förstår inte längre hur jag känner
jag känner inte längre så.
Bror och jag var alltid så nära varandra och jag kunde berätta vad som helst för honom, men det här kommer han nog aldrig förstå. För honom är hon en saknad och älskad mor, för mig är hon en skuld, en okänd person, någon som kan splittra det jag och min bror har. Jag vågar inte möta henne, se henne i ögonen, jag är hennes mördare, om det inte vore för mig skulle hon och min bror leva lyckliga tillsammans nu. Jag är bara en jobbig lillasyster, en lillasyter som dödade hans mamma.
En vecka senare kommer de fram till en planet, den ligger nära solen och hettan är olidlig trots att de anländer på sidan där det är natt.
-Vart nu?
-Den är typ nära, ditåt, säger hon och pekar snett uppåt.
-Ska vi ta tåget en planet till eller?
-Nej det blir till att börja gå.
De går till närmaste rymdresestation och packar upp den svarta saken som de hade med sig hemmifrån. Det visar sig vara en låda som öppnar sig när flickan styker längs sidan på den. Pojken tar upp någonting litet ur den och flickan gör likadant. De sätter fast dem på en tand, betalar en biljettkontrollant och ställer sig sedan i kön. De blir ihoppknuffade med en grupp turister från Viganisa 3, de är den värsta sorten. När det är deras tur att bli uppskjutna hör de en av viganiserna skryta högljutt om att han minsann har gjort det här massvis av gånger på massa olika planeter och att bestättningen här är otroligt sega. De förbannar båda babbelfisken i deras öron som får dem att förstå vad han säger.
-Aktivera era luftflöden, säger besättningsmannen som är ansvarig för deras grupp. Alla i gruppen trycker på grejen de har på tänderna.
-Aktivera era "Gravitation-där-ingen-gravitation-finns" ; lådor, och kliv in i kapseln, säger samma besättningsman. Pojken trycker på en knapp på den svarta lådan och sedan kliver de in i kapseln.
-Vart är din "Gravitation-där-ingen-gravitation-finns" ; låda fröken? frågar besättningsmannen.
-Vi har en tvåa, säger pojken och besättningsmannen nickar.
-Då åker vi, meddelar besättningsmannen och de far iväg med ett plötsligt ryck. Viganisen som nyss skröt så mycket ger ifrån sig ett skrämt skrik och faller till golvet.
-De, de andra hade en mycket mjukare start, försöker han stammande ursäkta sig med.
-Håll i er nu, vi passerar ozonlagret om ett ögonblick, meddelar bestättningsmannen, och de hinner mycket riktigt bara blinka innan en stöt går genom kapseln och de passerar ozonlagret med en skrikande viganis på golvet.
-Och så var vi framme, meddelar besättningsmannen.
-Trevlig fortsatt resa, önskar han dem när de kliver ut genom dörren.
De står mitt ute i ingenstans, i rymden men på ingenting, turisterna börjar gå bortåt och kapseln störtdyker mot planetens yta igen.
-Följ mig, säger flickan och de börjar gå. De går inte hand i hand längre, och har inte gjort sen det där på tåget.
Efter några timmar sätter de sig ner för att äta, pojken tar mod till sig och säger:
-Jag önskar du kunde prata med mig.
-Jag pratar väl med dig?
Han ser på henne med en antydan till tårar i ögonen.
-Inte som du gjorde förut, det är som du inte litar på mig längre.
-Jag litar på dig, säger hon utan att se på honom.
-Prata med mig då, säger han och en tår faller på den stora pojkens kind. Han tar tag i hennes hand.
-Varför stänger du mig ute, berätta vad som är fel, han ser bedjande på henne.
Hon slår ner blicken och säger tyst:
-Jag kommer inte ihåg henne.
Han blir tyst ett tag.
-Såklart du inte gör, du fick träffa henne i typ tre sekunder, han ser lättat på henne, han trodde det var någonting mycket värre. Han försöker dra henne till sig för att krama henne men hon slår sig fri när han försöker och ställer sig häftigt upp med ryggen mot honom.
-Emelie, säger han sårat.
-Du förstår inte, snyftar hon och hennes axlar skakar av gråten.
-Vad förstår jag inte, säger han frustrerat.
-Jag kommer inte ihåg henne för att...
Han hör inte det sista.
-Va?
-För att jag dödade henne, okej jag dödade henne! skriker hon och vänder sig mot honom samtidigt. Han ser chockat på henne, hon gråter floder nu, han vet inte vad han ska göra.
-Jag förstod aldrig att du kände så, säger han tafatt. Han reser sig och går fram till henne, omsluter henne i sin famn.
-Du dödade henne inte. Hon visste om sin sjukdom, hon visste att föda dig kunde vara det sista hon gjorde men hon gjorde det endå, och jag är väldigt glad att hon gjorde det, säger han och hon börjar gråta ännu mer.
De håller fortfarande om varandra när de sätter sig ner.
Sov nu lilla flicka
gå över sömnens rand
mamma är långt, långt borta
men jag lovar att hålla din hand
Sov nu lilla flicka
inatt är jag bara din
jag ska hålla monstrerna borta
hit kommer de inte in
Sov nu lilla flicka
jag lovar, de kommer inte in
fast mamma är så långt borta
dröm nu sött syster min
Jag blev alltid så trygg när han sa de orden, redan innan jag ens kunde prata somnade jag lugnt till dem när jag sekunden innan hade skrikit förtvivlat. Jag känner ingen samhörighet med kvinnan som vi letar efter, jag är till och med rädd för att möta henne, men för hans skull ska vi hitta henne. Allt för min älskade bror.
-Vad som helst för dig bror, mummlar hon och sedan somnar hon.
Hon tror att även han sover men han öppnar ögonen långsamt och ser på henne.
-Nej min syster, vad som helst för dig, säger han och somnar sedan.
När de vaknat och gått i flera timmar stannar flickan plötsligt.
-Här är det, säger hon och pojken tittar runt förvirrat.
-Vart då? säger han.
-Där framme, hon tar upp ett papper ur fickan, knycklar ihop det och kastar det frammåt, det ökar plötsligt farten och försvinner.
-Tror du mamma fick det i huvudet? fnittar hon.
-Ska vi gå? frågar han helt koncentrerat på det framför honom.
Hennes hjärta börjar slå fortare nu, men hon har bestämt sig. Hon kastar sig i broderns famn, håller om honom länge och sedan fattar hon hans hand och går in i maskhålet.
Han följer hennes mörka gestalt som verkar lysa upp när de sugs in i maskhålet.
-Älskade, modiga syster, hinner han tänka och sedan försvinner hon, hans hand som nyss kramade hennes är plötsligt tom. Han får panik, skriker efter henne och tittar efter henne överallt, men det finns bara mörker.
-Emelie! skriker han och skriket skär genom tystnaden och mörkret.
Han vet inte hur lång tid han spenderar där inne, det kan vara en minut, en timma eller kanske några år, det är allt samma sak för honom. Plötsligt hörs en kvinnoröst genom tystnaden och ett förblindande ljus sprider sig runt omkring honom.
-Välkommen till kärnan, säger kvinnorösten.
En kvinna står framför honom, hon kommer inte plötsligt men endå vet han att hon inte var där för en sekund sedan. Hennes vitblonda hår flyter bokstavligen över hennes axlar när hon lyfter blicken och ser på honom.
-Vem är du?
-Jag är tid och rum, eller kanske bara din fantasi, svarar hon och den långa blåvita klänningen prasslar när hon vänder sig om.
-Vad vill du mig?
-Ingenting alls, eller någonting stort, det beror på hur mycket du lyssnar, säger hon med ryggen mot honom.
-Var är min syster?
Hon vänder sig häftigt mot honom igen och drar efter andan.
-Det är en bra fråga, en mycket bra fråga, säger hon dramatiskt.
-Finns det ett bra svar på den då? han börjar bli irriterad.
-Hon kanske inte ens existerar, kanske blev din mor rädd och gjorde abbort och allt det där om att ni reste i rymden för att hitta ett maskhål bara är en dröm? kanske är det här en dröm, säger hon lugnt.
-Ge mig min syster! skriker han, plötsligt förbannad.
Hon försvinner och dyker upp precis framför hans ansikte, hennes hår är svart nu och klänningen är blodröd, hon skriker ett hemskt skrik och han ryggar bakåt.
-Är det inte hemsk med folk som bara inte kan kontrollera sin ilska? hon är tillbaka en bit bort med sitt vita hår och blåvita klänning.
-Vem är du? får han tillslut fram.
Hon suckar.
-Vissa fattar visst ingenting.
-Var är min syster? frågar han med gråter i halsen.
Hennes hår blir svart igen och en blodröd färg rinner över klänningen.
-Ville inte du till din kära mor? hennes röst isar i honom.
Han står som paralyserad och ser på henne.
-Man kan inte få allting här i livet pojke lilla, din syster kommer dö här i maskhålet, men du kommer få se din mor igen.
-Varför? flämtar han och känner hur knäna blir svaga under honom.
Hon kommer närmare och tar tag under hans haka, hennes långa naglar trycker mot hans adamsäpple.
-För att jag känner för det, svarar hon och släpper taget om hans haka, han faller ner till marken och hon går därifrån samtidigt som den blodröda färgen rinner av hennes klänning och håret blir åter lika vitt.
-Vad som helst för dig bror, ekar det och bilder spelas upp överallt. Emelie på sin sjunde födelsedag, Emelie på marken under trädet som hon nyss fallit från, skrikandes och gråtandes.
-Det gör så ont bror, det gör så ont, varför gör det ont?
Emelie springandes på ängen där hemma, Emelie skrattandes, Emelie gråtande, Emelie ensam, Emelie övergiven, Emelie återfunnen, Emelie, Emelie, Emelie.
Hon finns överallt i hans synfält.
Så står hon där, utan att se honom, sökandes och i smärta.
-Bror, vad gjorde hon med mig, det gör så ont bror, det gör så ont, varför gör det ont?
Han försöker röra vid henne, ta henne i sin famn och hålla om henne, men hon försvinner när han kommer nära.
-Sluta! skriker han.
-Sluta, sluta, sluta, snälla jag ber dig, sluta! Ge mig min syster, döda henne inte, döda mig! han hukar sig på golver nu, nära galenskap.
-Det är ingen fara, jag sa ju att du skulle få träffa din mor, säger kvinnorösten.
-Jag bryr mig inte, jag vill bara ha min syster, flämtar han.
Kvinnan visar sig igen, nära nu, håret är vitt och klänningen skimmrande blåvit, hon kysser honom på pannan och allt det vita försvinner. Någonting drar honom frammåt, bestämt. Han öppnar ögonen, hon går framför honom igen, håller hans hand.
-Emelie, viskar han, vågar inte och orkar inte tro vad han ser.
-Det är ingen fara bror, vi ska hitta henne.
Han blir plötsligt klarvaken och känner kraften som drar i dem, de är påväg in i maskhålet.
-Nej , inte in, vi måste vända om, skriker han.
-Varför? skriker hon, kraften viner förbi dem nu och tvingar dem närmare öppningen.
-För att jag skiter i mamma, du är den enda jag bryr mig om och och jag vill inte mista dig, skriker han.
Han börjar kämpa sig bort från öppningen, släpandes på henne, men kraften är stark. Hon förstår först ingenting men vänder om när hon ser hans ansträngningar för att ta sig bort. De kämpar där sida vid sida, hand i hand. De kämpar länge och de tar sig utåt men de når fort sin gräns och de känner hur de är nära att svimma av, precis när de svimmar ser flickan ett vitt ljus framför sig och en hand med långa vitmålade naglar som sträcks ut och fattar hennes, eller så var det bara inbillning.
Sunday, May 03, 2009
Una pizca de sal.
Jag har bestämt mig för att sluta lyssna på vad folk säger, eller iaf ta det med en nypa salt, många människor snackar utan att veta vad de snackar om och det är bara dumt att lyssna då.
Eller såklart jag inte tänker sluta lyssna på alla, men vissa bör man tänka på vad man ska tro på och inte tro på.
Kanske överdriver folk för att de vill skrämma bort mig, kanske är de bara korkade, kanske ligger det mer sanning i det de säger än jag vill.
Jag ska börja lyssna på de som faktiskt vet hur det ligger till, det vore nog smart, men ibland hör man saker man inte ens vill höra, och ibland säger inte de som vet sanningen.
Är ganska förvirrad nu.
Eller såklart jag inte tänker sluta lyssna på alla, men vissa bör man tänka på vad man ska tro på och inte tro på.
Kanske överdriver folk för att de vill skrämma bort mig, kanske är de bara korkade, kanske ligger det mer sanning i det de säger än jag vill.
Jag ska börja lyssna på de som faktiskt vet hur det ligger till, det vore nog smart, men ibland hör man saker man inte ens vill höra, och ibland säger inte de som vet sanningen.
Är ganska förvirrad nu.
Saturday, April 25, 2009
Te golpea en el pulgar
Det var länge sedan nu.
Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, bode väl radda upp allting som jag gjort sen sist och massa skit men jag orkar inte och känner inte att det har så stor mening.
Just nu käns det som jag väntar på saker som aldrig kommer att inträffa, kanske borde jag sluta, vem vet.
Jag har alltid svårt att avsluta saker, och förstöra någonting som inte ens är färdigbyggt så det får ofta stå där länge, halvbyggt, och ge mig ångest eftersom jag borde jobba och bygga klart det.
Många som fattar nu.
Ska nog sova nu
Godnatt.
Jag vet inte vad jag ska skriva egentligen, bode väl radda upp allting som jag gjort sen sist och massa skit men jag orkar inte och känner inte att det har så stor mening.
Just nu käns det som jag väntar på saker som aldrig kommer att inträffa, kanske borde jag sluta, vem vet.
Jag har alltid svårt att avsluta saker, och förstöra någonting som inte ens är färdigbyggt så det får ofta stå där länge, halvbyggt, och ge mig ångest eftersom jag borde jobba och bygga klart det.
Många som fattar nu.
Ska nog sova nu
Godnatt.
Friday, March 13, 2009
Viernes 13
Yey, nu är det Fredag igen (dock 13) och det kommer bli en helg full med plugg, och så ska jag på mitt kusinbarns dop på lördag, lilla Lukas :D han är så liten och gullig, jag planerar att kidnappa honom, haha x)
NU sitter jag i skolan och ska snart ha redovisning på medieproduktionen, typ bara berätta hur vi gjort tror jag. Fast jag har typ varit klart länge så jag har lekt i ps och photobooth ^^
jag och Nicole är snyggast xD Men jag behöver färga håret :/
NU sitter jag i skolan och ska snart ha redovisning på medieproduktionen, typ bara berätta hur vi gjort tror jag. Fast jag har typ varit klart länge så jag har lekt i ps och photobooth ^^
jag och Nicole är snyggast xD Men jag behöver färga håret :/
Friday, March 06, 2009
Evighetens sekund
Här har vi då min novell, är ganska nöjd även om den kanske inte är en av mina bästa. har inte fått tillbaka betyget än men :P
Det här är inte bästa stället att lägga upp en så lång text och det kan vara jobbigt att läsa, men läs om ni vill ^^
Enjoy
Det var länge sedan nu, men evigheten går fort. Idag går på en sekund och imorgon varar förevigt.
Min knytnäve spräcker hans läpp. Blod pulserar fram ur sprickan i takt med hans hjärtslag. Hans flickvän står en bit bort, hon gråter men vågar inte göra någonting. Ingen kan stoppa mig nu, det är såhär jag håller kontrollen, över den här platsen, över mina flickor, över mitt liv. Han gör ett försök att försvara sig och slungar en slö näve mot mitt ansikte, jag tar ett snabbt steg åt sidan och undviker hans slag. Jag slår honom i magen och han hukar sig av smärta och jag avslutar med ett slag mot käken. Det rinner långsamt blod ur hans mungipa. Flickvännen gråter ännu mer när han ramlar ihop på marken, hon gör ett försök att ta sig till honom men faller till marken, hon orkar inte hålla sig uppe längre. Jag sätter mig på huk bredvid killen och tar tag i hans haka för att tvinga honom att se på mig.
-Du ska passa dig, och hälsa Jabbe att om någon ur hans så kallade gäng rör mina flickor så är det han som ligger här nästa gång, säger jag och borrar in blicken i hans ögon, han slår ned blicken och nickar uppgivet.
Det börjar regna tyst och regnet sköljer bort blodet i hans ansikte, jag står och ser på det ett tag, förundrad. Bloddropparna på marken försvinner med regnet. Individen löses upp av den stora massan.
När vi lämnar den öde skolgården som ligger inklämd mellan skol husen kryper flickvännen gråtandes fram till honom och försöker hjälpa honom upp. Jag klarar inte av att se henne, vill inte se kärleken som ger henne svarta ränder under ögonen.
Inne i köket falnar ditt hopp snabbare än det bosatt sig, och det blir ännu mörkare i ditt bröst än det var innan.
-Jag trodde det var morsan ett tag, säger du.
-Nej hon åkte in igen, säger hon som står och lagar mat.
Du suckar och känner hur det där svarta sprider sig i ditt bröst.
-Och hur länge tror du hon kommer vara ren sen? En dag? Några timmar? Det är inte meningen att du ska låta så hård men du är rädd för gråten som trycker på.
-Jakob, säger hon bara.
-Sen när kallar du mig Jakob?
-Och förresten ska du inte säga så mycket, du är inte så ren själv och ditt skit är värre.
-Säger vem? Jag har kontroll och vad fan bryr du dig?
-Sätt dig och ät bara, hon slänger fram kastrullerna, egentligen vill hon nog inte vara här, hon vill inte ha någonting med dig att göra.
-Varför är du här? Har du dåligt samvete? Frågar du när ni satt er.
-Jabbe, håll käften förfan! nästan skriker hon. Men hon ångrar sig direkt.
-Förlåt, jag bara.., kan jag inte bara få laga mat till min egen brorsa?
Du ger henne en skeptiskt blick och kollar sedan bort som att säga ”Whatever”
-Hur är de hos de där Andersson snubbarna? Frågar hon i ett försök att byta samtalsämne.
-Vilka av de typ 30 Andersson snubbarna jag bott hos menar du? Du vill göra henne illa.
-Du vet att jag gör så mycket för dig, men du kan inte bo hos mig, säger hon och du säger det med henne i slutet, du har hört den där meningen så många gånger.
-Jabbe, du vet att jag inte kan, säger hon frustrerat.
Han har sitt fickur i handen, kedjan sitter fast i de mörka byxorna med pressveck. Skjortan är fortfarande instoppad, men den översta knappen är uppknäppt; han är väldigt arg.
-Tjugotre sekunder, säger han.
Herre gud, han kommer döda mig, tänker jag och tar ofrivilligt ett steg bakåt.
-Du är tjugotre sekunder sen! skriker han.
Han slår och slår tills en droppe av blod faller på hans krage, den sprider sig längs fibrerna i det vita tyget. När han ser det slår han ännu mer. Tillslut ligger jag trasig på golvet som är både rent och varmt från golvvärmen.
Jag ligger stilla på golvet, orkar inte ens försöka resa mig upp. jag gråter tyst, inte för slagen, de vande jag mig med för länge sedan, jag gråter för killen på skolgården. Han blev lika trasig som jag är nu men han hade någon som hjälpte honom upp, någon som älskar honom. Någonting som hot och slag aldrig kommer att kunna ge mig, kärlek, den kärlek som jag vill ha är min fars, trots att jag hatar honom.
Jag tar mig tillslut upp på fötter och drar mig ut till det rosa badrummet och rotar fram den gula första hjälpen lådan mellan rosa flaskor och fluffiga handdukar. Gula brukade jag kalla den när jag var liten, och det var mamma som brukade ligga på golvet.
-Gula? brukade jag fråga och sprang och hämtade den när mamma nickade. Han hade inte börjat slå mig än och jag såg det som en lek.
Mamma kommer in i badrummet utan ett ord och tar lådan ifrån mig och hjälper mig med såren. Jag vill tror att det är för att hon inte vågar gå emot pappa som hon inte gör någonting, men sanningen är nog att hon oftare slipper slagen nu, fast kanske är inte sanningen så svart och vit. Men hon är väl ändå min mor? Är det inte hon som ska älska och beskydda mig?
-Åh sorry, har så jävla mycket tvätt, säger tjejen och skrattar.
Du gillar hennes skratt, på något sätt uppfyller det dig.
-Ingen fara hissen är ju typ stor så, säger du och ler.
Men när hon ställer ner tvättkorgen och du ser vem det är spänner sig varje muskel i din kropp, och i samma ögonblick slocknar ljuset och hissen fastnar mellan tredje och fjärde våningen.
-Åh sorry, har så jävla mycket tvätt, säger jag och skrattar.
-Ingen fara hissen är ju typ stor så, säger han.
Någonting i hans röst får mitt hjärta att slå till lite.
Jag ställer ner tvättkorgen och när jag ser upp fryser jag fast och alla muskler spänner sig. I samma ögonblick slocknar ljuset och hissen sitter fast mellan tredje och fjärde våningen.
-Du är... Alex, tjejgängets ledare. Hörs det ur mörkret.
Och när det är sagt finns det ingenting att göra, jag knyter näven och slår mot honom, trots att det är mörkt lyckas han blocka slaget, fast inte helt.
Du märkte inte riktigt slaget i mörkret och i förvirringen blir det en dålig block som kommer göra ont om du överlever det här. Då inser du hur dåligt det kommer se ut om båda kommer levande ut ur den här hissen, och på något sätt gör det ont i dig.
Du svarar hennes slag med ett halvdant slag mot hennes ansikte, hon som är beredd har inget problem att undvika ditt slag. Du intalar dig själv att skärpa dig, den här tjejen har ryktet om sig att kanske vara till och med bättre än dig på att slåss, och det finns ju så klart en anledning till att hon är ledare.
Vi slåss länge, och hissen börjar inte röra sig igen. När det gått vad som känns som en timma sjunker vi båda utmattade ner längs hissens väggar.
-Ofta vi skulle hamna i samma hiss, säger han efter ett tag, rösten är ansträngd.
-Ofta hissen skulle fastna också, säger jag med en liknande röst.
Jag kan inte slita bort blicken från honom ”om jag ändå inte var ledare för tjejerna och han för..” börjar jag tänka men kommer på mig själv och ger mig själv en mental käftsmäll.
-Om ändå saker vore annorlunda, säger han och jag gapar stort. Han flinar;
-Åh, får jag inte säga så, tycker du det är olojalt av mig?
-Jag tänkte samma sak, men jag säger det inte högt, medger jag och skrattar. Jag blir förvånad över skrattet, varför känns det så avslappnat med honom?
-Ska vi försöka skaffa hjälp? säger han och trevar sig fram till alarm knappen. Efter ett tag hörs en kvinnlig röst som frågar vad problemet är. Han förklarar att vi sitter fast och rösten säger att det kan dröja upp till en timme, kanske mer. Vi försöker förgäves förklara för kvinnan att vi inte kan sitta här i en timme, men tillslut hörs ett knäpp som att linjen brutits och vi sjunker ner längs väggarna igen.
-Awsome, säger han ironiskt.
Mina ögon har vant sig vid mörkret nu och jag kan urskilja hans konturer.
-Du tänker inte attackera mig helt random va? Frågar han.
-Vi kan slåss sen, det är typ jobbigt att slåss i en hiss, svarar jag.
-Hur kommer det sig att du blev gängledare? Frågar han efter ett tag och jag blir förvånad över frågan.
-Jag vet inte, det bara typ hände, jag vet inte, jag är väl bra på det antar jag, varför blev du det själv? Det är väl inte precis någons barndoms dröm, säger jag.
-Sant, jag vet inte, jag gick med i gänget och sen åkte man uppåt, jag hade väl talang antar jag.
-Hallå, är ni där inne? Vi ska snart få ut er, vi väntar bara på reservdelar så vi kan starta upp hissen, hörs det utifrån.
Vi ställer oss upp för att ta reda på mer. När personen har gått igen står vi väldigt nära vid hissdörrarna. Han lutar sig mot mig och jag tror att han vill slåss igen och ska skalla mig så jag skyggar bakåt, men han tar bestämt tag runt min nacke och kysser mig.
Vi fortsatte träffas i hemlighet trots att vi visste konsekvenserna om våra gäng skulle få reda på det, vi kunde inte hålla oss borta, vi var ju så jävla kära och vi visste, utan att vi sa någonting så visste vi vad den andra tänkte och kände. Vi försökte hjälpa varandra, hålla upp varandra, försökte ge varandra hopp. Du försökte rädda mig från min pappa och om jag inte hindrat dig så skulle du ha gått och slagit ihjäl honom. Jag försökte hjälpa dig från drogerna och tröstade dig varje gång din mamma åkte tillbaka till de där ställena. Du blev ren, du var ren länge, du hade hopp, vi hade hopp. Vi trodde att en dag skulle vi lämna den där platsen och allting som hade med den att göra, att vi en dag skulle bli fria. Och det blev vi väl.
Det var en vecka kvart tills du varit ren i ett halvår, din mamma hade ganska nyss kommit hem från rehab men låg redan på sjukhuset för sitt missbruk. Det var inte mycket som hade gått bra på sista tiden för dig och gängen började förstå att någonting var fel eftersom vi försökte undvika att slåss mot varandra. Jag kom hem till dig och du var hög, värre än någonsin.
När jag står utanför dörren känner jag att någonting är fel, inte bara att dörren är olåst fast du alltid är så noga att låsa den, det är någonting annat, någonting som får mig att stanna med handen på handtaget. När jag tillslut trycker ned handtaget och går in sitter du i soffan och stirrar framför dig, din vänstra ärm är uppkavlad och det ligger sprutor på soffbordet.
-Vad fan håller du på med?
Han ser på mig utan att se mig, han lyckas fokusera efter ett tag och ser nu frågande på mig.
-Alex, jag.., börjar han, men jag låter honom inte ens försöka prata klart.
-Förfan Jabbe! Du har ju varit ren så jävla länge, saker började ju gå bra! Skriker jag, och frustrationen får min röst att skära sig i mitten.
Han stirrar på mig, fortfarande helt borta i skallen.
-Du är precis som din jävla morsa Jabbe, fattar du det, precis lika jävla hopplös! Skriker jag och tar tag runt hans axlar och skakar honom, jag vet inte om jag menar det, men jag vill bara få honom att reagera. Och nog reagerar han. Han slår bort mina händer och knuffar bort mig så jag nästan ramlar över soffbordet.
-jag är inte som min morsa! skriker han, helt galen.
-Jabbe ta det lugnt, jag menade det inte, försöker jag men han lyssnar inte. Han slår mot mig, jag undviker det chockat, kan inte fatta att han försökte slå mig.
Han står med ryggen mot soffbordet när han slår mot mig igen, hans ögon är fulla av vrede och tomma på samma gång. Jag slår honom över kinden med öppen hand och mina känslor över att han försökte slå mig får mig att slå lite väl hårt och han ramlar över soffbordet. Hans hand hamnar på en av sprutorna och jag hinner tänka vilken tur det är att han inte gjorde sig illa på den innan jag ser hans vansinniga ögon och handen som sluter sig runt sprutan.
Där på golvet blir du träffad av ett tåg, eller en hel karavan med tåg. Det första kommer med alla minnen från dagen innan, de kommer alla på en gång, inte som en film utan som en vetskap. Du ser det inte hända, du känner att det har hänt.
De andra tågen kör bara över dig ett efter ett tills du ligger där helt trasig. Du sätter dig upp och tar henne i din famn skakar henne och försöker få henne att börja andas igen, men hon har varit död länge, hon är inte ens varm. Du kyssen hennes läppar, hoppas att det ska vara som i törnrosa, den enda saga din mor någonsin läst för dig, men hon vaknar inte. Du skriker att du inte tillåter henne att vara död, du skakar och trycker henne mot dig du slår sönder alla möbler, men vad du än gör ligger hon ändå orörlig och hennes ögon förblir oseende.
Då går du in på ditt rum, mer medveten och beslutsam än du någonsin har varit. Du öppnar din byrålåda och tar fram pistolen som Johnny gav dig för länge sedan och går tillbaka ut i vardagsrummet. Du sätter dig på knä bredvid Alex och för undan en hårlock som lagt sig i hennes ansikte, sluter hennes ögon och kysser henne. Du viskar:
-Förlåt mig Alex, du var den sista jag ville såra, jag älskar dig, din röst skär sig i slutet och sen höjer du pistolen och blåser ur din hjärna över golvet, ditt blod blandar sig med hennes något torkade och bildar en helhet, men det kommer du aldrig att få se.
Det här är inte bästa stället att lägga upp en så lång text och det kan vara jobbigt att läsa, men läs om ni vill ^^
Enjoy
Det var länge sedan nu, men evigheten går fort. Idag går på en sekund och imorgon varar förevigt.
Min knytnäve spräcker hans läpp. Blod pulserar fram ur sprickan i takt med hans hjärtslag. Hans flickvän står en bit bort, hon gråter men vågar inte göra någonting. Ingen kan stoppa mig nu, det är såhär jag håller kontrollen, över den här platsen, över mina flickor, över mitt liv. Han gör ett försök att försvara sig och slungar en slö näve mot mitt ansikte, jag tar ett snabbt steg åt sidan och undviker hans slag. Jag slår honom i magen och han hukar sig av smärta och jag avslutar med ett slag mot käken. Det rinner långsamt blod ur hans mungipa. Flickvännen gråter ännu mer när han ramlar ihop på marken, hon gör ett försök att ta sig till honom men faller till marken, hon orkar inte hålla sig uppe längre. Jag sätter mig på huk bredvid killen och tar tag i hans haka för att tvinga honom att se på mig.
-Du ska passa dig, och hälsa Jabbe att om någon ur hans så kallade gäng rör mina flickor så är det han som ligger här nästa gång, säger jag och borrar in blicken i hans ögon, han slår ned blicken och nickar uppgivet.
Det börjar regna tyst och regnet sköljer bort blodet i hans ansikte, jag står och ser på det ett tag, förundrad. Bloddropparna på marken försvinner med regnet. Individen löses upp av den stora massan.
När vi lämnar den öde skolgården som ligger inklämd mellan skol husen kryper flickvännen gråtandes fram till honom och försöker hjälpa honom upp. Jag klarar inte av att se henne, vill inte se kärleken som ger henne svarta ränder under ögonen.
*
När du kommer in i lägenheten är ingenting som vanligt, det luktar rengöringsmedel och någon lagar mat. Ett litet hopp tänds i ditt bröst, men det känns som en explosion för dig när den fyller din tomma bröstkorg. Du tar av dig skorna, det brukar du aldrig göra med du vill dra ut på tiden, du vill känna den underbara känslan av hopp ett litet tag till, går du in i lägenheten är det bara risk att du blir besviken, men när då både har tagit av dig skorna och jackan går du in.Inne i köket falnar ditt hopp snabbare än det bosatt sig, och det blir ännu mörkare i ditt bröst än det var innan.
-Jag trodde det var morsan ett tag, säger du.
-Nej hon åkte in igen, säger hon som står och lagar mat.
Du suckar och känner hur det där svarta sprider sig i ditt bröst.
-Och hur länge tror du hon kommer vara ren sen? En dag? Några timmar? Det är inte meningen att du ska låta så hård men du är rädd för gråten som trycker på.
-Jakob, säger hon bara.
-Sen när kallar du mig Jakob?
-Och förresten ska du inte säga så mycket, du är inte så ren själv och ditt skit är värre.
-Säger vem? Jag har kontroll och vad fan bryr du dig?
-Sätt dig och ät bara, hon slänger fram kastrullerna, egentligen vill hon nog inte vara här, hon vill inte ha någonting med dig att göra.
-Varför är du här? Har du dåligt samvete? Frågar du när ni satt er.
-Jabbe, håll käften förfan! nästan skriker hon. Men hon ångrar sig direkt.
-Förlåt, jag bara.., kan jag inte bara få laga mat till min egen brorsa?
Du ger henne en skeptiskt blick och kollar sedan bort som att säga ”Whatever”
-Hur är de hos de där Andersson snubbarna? Frågar hon i ett försök att byta samtalsämne.
-Vilka av de typ 30 Andersson snubbarna jag bott hos menar du? Du vill göra henne illa.
-Du vet att jag gör så mycket för dig, men du kan inte bo hos mig, säger hon och du säger det med henne i slutet, du har hört den där meningen så många gånger.
-Jabbe, du vet att jag inte kan, säger hon frustrerat.
-Som om jag skulle vilja bo med dig! Skriker du och stolen dunsar i golvet när du lämnar lägenheten.
Jag springer allt vad jag har för att komma i tid, jag ber till gud, jag förbannar alla bilar vid övergångs-ställena, jag försöker med viljekraft få tiden att gå långsammare,jag tar trapporna istället för att vänta på hissen, men när jag kommer fram står han ändå där i den lilla ljusa hallen med enorma speglar som ska få den att se större ut.*
Han har sitt fickur i handen, kedjan sitter fast i de mörka byxorna med pressveck. Skjortan är fortfarande instoppad, men den översta knappen är uppknäppt; han är väldigt arg.
-Tjugotre sekunder, säger han.
Herre gud, han kommer döda mig, tänker jag och tar ofrivilligt ett steg bakåt.
-Du är tjugotre sekunder sen! skriker han.
Han slår och slår tills en droppe av blod faller på hans krage, den sprider sig längs fibrerna i det vita tyget. När han ser det slår han ännu mer. Tillslut ligger jag trasig på golvet som är både rent och varmt från golvvärmen.
Jag ligger stilla på golvet, orkar inte ens försöka resa mig upp. jag gråter tyst, inte för slagen, de vande jag mig med för länge sedan, jag gråter för killen på skolgården. Han blev lika trasig som jag är nu men han hade någon som hjälpte honom upp, någon som älskar honom. Någonting som hot och slag aldrig kommer att kunna ge mig, kärlek, den kärlek som jag vill ha är min fars, trots att jag hatar honom.
Jag tar mig tillslut upp på fötter och drar mig ut till det rosa badrummet och rotar fram den gula första hjälpen lådan mellan rosa flaskor och fluffiga handdukar. Gula brukade jag kalla den när jag var liten, och det var mamma som brukade ligga på golvet.
-Gula? brukade jag fråga och sprang och hämtade den när mamma nickade. Han hade inte börjat slå mig än och jag såg det som en lek.
Mamma kommer in i badrummet utan ett ord och tar lådan ifrån mig och hjälper mig med såren. Jag vill tror att det är för att hon inte vågar gå emot pappa som hon inte gör någonting, men sanningen är nog att hon oftare slipper slagen nu, fast kanske är inte sanningen så svart och vit. Men hon är väl ändå min mor? Är det inte hon som ska älska och beskydda mig?
*
Du vet inte riktigt vart du ska ta vägen, så du går bara runt i centrum och försöker lugna ner dig. Du går in i en galleria och går bara runt. När du äntligen har lugnat dig bestämmer du dig för att gå till Johnny. Där är det som vanligt, och ni snackar massor om gänget och allt som kommer upp. När du går därifrån trycker du upp hissen och gå in, när den åker ner stannar den på nästa våning och någon med ett stort berg av tvätt kliver in i hissen, du ser inte vem det är för alla kläder men det syns att det är en tjej.-Åh sorry, har så jävla mycket tvätt, säger tjejen och skrattar.
Du gillar hennes skratt, på något sätt uppfyller det dig.
-Ingen fara hissen är ju typ stor så, säger du och ler.
Men när hon ställer ner tvättkorgen och du ser vem det är spänner sig varje muskel i din kropp, och i samma ögonblick slocknar ljuset och hissen fastnar mellan tredje och fjärde våningen.
*
Resten av dagen är det som vanligt, jag och morsan trippar förbi pappa och håller oss så mycket borta som möjligt. Han sitter länge vid teven men när han tröttnat på det börjar han röra sig i lägenheten och jag går ut med tvätten för att undvika honom. Tvättkorgen är överfull och jag har svårt att ens trycka på hissknappen. När hissdörrarna går upp märker jag att det står någon kille där, jag ser bara hans ben för tvättkorgen.-Åh sorry, har så jävla mycket tvätt, säger jag och skrattar.
-Ingen fara hissen är ju typ stor så, säger han.
Någonting i hans röst får mitt hjärta att slå till lite.
Jag ställer ner tvättkorgen och när jag ser upp fryser jag fast och alla muskler spänner sig. I samma ögonblick slocknar ljuset och hissen sitter fast mellan tredje och fjärde våningen.
-Du är... Alex, tjejgängets ledare. Hörs det ur mörkret.
Och när det är sagt finns det ingenting att göra, jag knyter näven och slår mot honom, trots att det är mörkt lyckas han blocka slaget, fast inte helt.
*
Du vet inte varför du sa det, det var det som fick henne att slå mot dig, som tjejen med tvättkorgen kunde hon bara stå där, men som tjejernas ledare kan hon inte vara på samma ställe som dig, killarnas ledare, utan att göra någonting. Det är hennes plikt, precis som det är din plikt att slå ner henne.Du märkte inte riktigt slaget i mörkret och i förvirringen blir det en dålig block som kommer göra ont om du överlever det här. Då inser du hur dåligt det kommer se ut om båda kommer levande ut ur den här hissen, och på något sätt gör det ont i dig.
Du svarar hennes slag med ett halvdant slag mot hennes ansikte, hon som är beredd har inget problem att undvika ditt slag. Du intalar dig själv att skärpa dig, den här tjejen har ryktet om sig att kanske vara till och med bättre än dig på att slåss, och det finns ju så klart en anledning till att hon är ledare.
*
Det första slaget har jag inget problem med att ducka, och det får mig att undra vad han håller på med, men vid nästa slag har han hämtat sig och det är svårare att undvika slaget.Vi slåss länge, och hissen börjar inte röra sig igen. När det gått vad som känns som en timma sjunker vi båda utmattade ner längs hissens väggar.
-Ofta vi skulle hamna i samma hiss, säger han efter ett tag, rösten är ansträngd.
-Ofta hissen skulle fastna också, säger jag med en liknande röst.
Jag kan inte slita bort blicken från honom ”om jag ändå inte var ledare för tjejerna och han för..” börjar jag tänka men kommer på mig själv och ger mig själv en mental käftsmäll.
-Om ändå saker vore annorlunda, säger han och jag gapar stort. Han flinar;
-Åh, får jag inte säga så, tycker du det är olojalt av mig?
-Jag tänkte samma sak, men jag säger det inte högt, medger jag och skrattar. Jag blir förvånad över skrattet, varför känns det så avslappnat med honom?
-Ska vi försöka skaffa hjälp? säger han och trevar sig fram till alarm knappen. Efter ett tag hörs en kvinnlig röst som frågar vad problemet är. Han förklarar att vi sitter fast och rösten säger att det kan dröja upp till en timme, kanske mer. Vi försöker förgäves förklara för kvinnan att vi inte kan sitta här i en timme, men tillslut hörs ett knäpp som att linjen brutits och vi sjunker ner längs väggarna igen.
-Awsome, säger han ironiskt.
Mina ögon har vant sig vid mörkret nu och jag kan urskilja hans konturer.
-Du tänker inte attackera mig helt random va? Frågar han.
-Vi kan slåss sen, det är typ jobbigt att slåss i en hiss, svarar jag.
-Hur kommer det sig att du blev gängledare? Frågar han efter ett tag och jag blir förvånad över frågan.
-Jag vet inte, det bara typ hände, jag vet inte, jag är väl bra på det antar jag, varför blev du det själv? Det är väl inte precis någons barndoms dröm, säger jag.
-Sant, jag vet inte, jag gick med i gänget och sen åkte man uppåt, jag hade väl talang antar jag.
*
-Vilken jävla talang vi har, säger hon ironiskt.Du hade alltid undrat hur och varför hon blev gängledare, du tyckte inte hon verkade som typen, hon verkade alltid så, oskyldig och vacker och rolig. Hon hade alltid verkat som en glad person, men de gånger du varit nära henne, när hela gängen drabbade samman, hade du sett någonting i hennes ögon. Och anledningen att du såg och kände igen det var att du har samma sak i dina egna ögon. Aggressivitet, hat men framför allt ensamhet och rädsla.
Jag vet inte vad som fick mig att göra det, kanske var det att han frågade så jävla mycket, kanske var det för att han fick mig att känna mig trygg eller för att den mörka hissen kändes som en helt annan värld, men mest var det nog för att jag hade stängt det inne hela mitt liv. Jag berättade om min pappa. Jag berättade precis allting och han berättade om sin mamma, hur hon åkte in på ett behandlingshem efter det andra och hur spriten förgiftade henne. Och drogerna som får honom att tillfälligt glömma allting. *
-Hallå, är ni där inne? Vi ska snart få ut er, vi väntar bara på reservdelar så vi kan starta upp hissen, hörs det utifrån.
Vi ställer oss upp för att ta reda på mer. När personen har gått igen står vi väldigt nära vid hissdörrarna. Han lutar sig mot mig och jag tror att han vill slåss igen och ska skalla mig så jag skyggar bakåt, men han tar bestämt tag runt min nacke och kysser mig.
Vi fortsatte träffas i hemlighet trots att vi visste konsekvenserna om våra gäng skulle få reda på det, vi kunde inte hålla oss borta, vi var ju så jävla kära och vi visste, utan att vi sa någonting så visste vi vad den andra tänkte och kände. Vi försökte hjälpa varandra, hålla upp varandra, försökte ge varandra hopp. Du försökte rädda mig från min pappa och om jag inte hindrat dig så skulle du ha gått och slagit ihjäl honom. Jag försökte hjälpa dig från drogerna och tröstade dig varje gång din mamma åkte tillbaka till de där ställena. Du blev ren, du var ren länge, du hade hopp, vi hade hopp. Vi trodde att en dag skulle vi lämna den där platsen och allting som hade med den att göra, att vi en dag skulle bli fria. Och det blev vi väl.
Det var en vecka kvart tills du varit ren i ett halvår, din mamma hade ganska nyss kommit hem från rehab men låg redan på sjukhuset för sitt missbruk. Det var inte mycket som hade gått bra på sista tiden för dig och gängen började förstå att någonting var fel eftersom vi försökte undvika att slåss mot varandra. Jag kom hem till dig och du var hög, värre än någonsin.
När jag står utanför dörren känner jag att någonting är fel, inte bara att dörren är olåst fast du alltid är så noga att låsa den, det är någonting annat, någonting som får mig att stanna med handen på handtaget. När jag tillslut trycker ned handtaget och går in sitter du i soffan och stirrar framför dig, din vänstra ärm är uppkavlad och det ligger sprutor på soffbordet.
-Vad fan håller du på med?
Han ser på mig utan att se mig, han lyckas fokusera efter ett tag och ser nu frågande på mig.
-Alex, jag.., börjar han, men jag låter honom inte ens försöka prata klart.
-Förfan Jabbe! Du har ju varit ren så jävla länge, saker började ju gå bra! Skriker jag, och frustrationen får min röst att skära sig i mitten.
Han stirrar på mig, fortfarande helt borta i skallen.
-Du är precis som din jävla morsa Jabbe, fattar du det, precis lika jävla hopplös! Skriker jag och tar tag runt hans axlar och skakar honom, jag vet inte om jag menar det, men jag vill bara få honom att reagera. Och nog reagerar han. Han slår bort mina händer och knuffar bort mig så jag nästan ramlar över soffbordet.
-jag är inte som min morsa! skriker han, helt galen.
-Jabbe ta det lugnt, jag menade det inte, försöker jag men han lyssnar inte. Han slår mot mig, jag undviker det chockat, kan inte fatta att han försökte slå mig.
Han står med ryggen mot soffbordet när han slår mot mig igen, hans ögon är fulla av vrede och tomma på samma gång. Jag slår honom över kinden med öppen hand och mina känslor över att han försökte slå mig får mig att slå lite väl hårt och han ramlar över soffbordet. Hans hand hamnar på en av sprutorna och jag hinner tänka vilken tur det är att han inte gjorde sig illa på den innan jag ser hans vansinniga ögon och handen som sluter sig runt sprutan.
*
När du vaknar har du den där jävla känslan som du alltid får efter och hatar dig själv. Du märker att du ligger på golvet, du känner att något ligger mot din rygg och du vänder dig om. Du ser Alex ligga och titta upp i taket, du tänker precis fråga vad hon tänker på när du känner någonting som sticker in i din sida, du ser ner på sprutan som sitter i hennes bröst.Där på golvet blir du träffad av ett tåg, eller en hel karavan med tåg. Det första kommer med alla minnen från dagen innan, de kommer alla på en gång, inte som en film utan som en vetskap. Du ser det inte hända, du känner att det har hänt.
De andra tågen kör bara över dig ett efter ett tills du ligger där helt trasig. Du sätter dig upp och tar henne i din famn skakar henne och försöker få henne att börja andas igen, men hon har varit död länge, hon är inte ens varm. Du kyssen hennes läppar, hoppas att det ska vara som i törnrosa, den enda saga din mor någonsin läst för dig, men hon vaknar inte. Du skriker att du inte tillåter henne att vara död, du skakar och trycker henne mot dig du slår sönder alla möbler, men vad du än gör ligger hon ändå orörlig och hennes ögon förblir oseende.
Då går du in på ditt rum, mer medveten och beslutsam än du någonsin har varit. Du öppnar din byrålåda och tar fram pistolen som Johnny gav dig för länge sedan och går tillbaka ut i vardagsrummet. Du sätter dig på knä bredvid Alex och för undan en hårlock som lagt sig i hennes ansikte, sluter hennes ögon och kysser henne. Du viskar:
-Förlåt mig Alex, du var den sista jag ville såra, jag älskar dig, din röst skär sig i slutet och sen höjer du pistolen och blåser ur din hjärna över golvet, ditt blod blandar sig med hennes något torkade och bildar en helhet, men det kommer du aldrig att få se.
Wednesday, March 04, 2009
permanecer en la escuela
var hos kiropraktorn idag igen jao!
Nu har jag den där huvudvärken och smått illamåendet som jag får av det och som tydligen är vanligt.
Ska ta och försöka plugga matte på det också, inte kul.
Lämnade in min novell på svenskan idag, blev typ nöjd med den faktiskt :) Nu hoppas vi bara på bra betyg ^_^ Fast typ precis när jag skulle skriva ut den kom jag på att jag borde ha en rubrik och jag bara tog det första jag kom på xD Blev Evighetens sekund xP Sepe ^^
Kan hända att jag lägger upp den här sen, man jag har slutprodukten i skolan så blir inte nu. Fast jag vet inte om någon här orkar läsa den men :P
Nu ska jag göra läxa. herrå<3
Nu har jag den där huvudvärken och smått illamåendet som jag får av det och som tydligen är vanligt.
Ska ta och försöka plugga matte på det också, inte kul.
Lämnade in min novell på svenskan idag, blev typ nöjd med den faktiskt :) Nu hoppas vi bara på bra betyg ^_^ Fast typ precis när jag skulle skriva ut den kom jag på att jag borde ha en rubrik och jag bara tog det första jag kom på xD Blev Evighetens sekund xP Sepe ^^
Kan hända att jag lägger upp den här sen, man jag har slutprodukten i skolan så blir inte nu. Fast jag vet inte om någon här orkar läsa den men :P
Nu ska jag göra läxa. herrå<3
Friday, February 20, 2009
Mi espalda es menos oblicuo
Jag fick iaf tid hos en kiroprktor idag, som tur var var det någon som hade lämnat återbud.
Så jag fick komma dit och hon kollade ryggen liten och kom fram till att jag hade funktionell skolios, fast hon sa att det var fel att kalla det skolios eftersom det kan bli bra med hjälp.
Hon knäckte iaf vid två ställen i nacken, två ställen i ryggen och ett ställe i foten (Fattade inte riktigt den i foten men).
Ska dit igen näst nästa vecka.
Men det var läskigt xD först sa hon typ okej, nu ska vi knäcka din nacke, och du kommer tycka det är obehagligt och blablabla, man typ O.O
Så knäckte hon och det var faktiskt inte så obehagligt.
men nu måste jag dricka 2liter vatten per dag i några dagar, och jag gillar knappt vatten :/
Så jag fick komma dit och hon kollade ryggen liten och kom fram till att jag hade funktionell skolios, fast hon sa att det var fel att kalla det skolios eftersom det kan bli bra med hjälp.
Hon knäckte iaf vid två ställen i nacken, två ställen i ryggen och ett ställe i foten (Fattade inte riktigt den i foten men).
Ska dit igen näst nästa vecka.
Men det var läskigt xD först sa hon typ okej, nu ska vi knäcka din nacke, och du kommer tycka det är obehagligt och blablabla, man typ O.O
Så knäckte hon och det var faktiskt inte så obehagligt.
men nu måste jag dricka 2liter vatten per dag i några dagar, och jag gillar knappt vatten :/
Thursday, February 19, 2009
"Tu espalda es oblicua"
var på spa idag, massa mys, men massagegumman sa någonting som jag inte ville höra, hon sa att min rygg är sned, jag bara låg där och njöt och så säger hon helt plötsligt
"Du är öm här va?" och då svarade jag
"Ah" halvt borta.
"Ah det är nog för att din rygg är sne"
Och jag typ
"Say whaaaaaaat? O.o"
Och tydligen så är min vänstra höft både längre upp och längre fram än min högra och det är troligtsvis därför jag har så jävla ont i ryggen jämt.
Så nu är jag sur på alla skolsköterskor som kollat min rygg och sagt massor om att "neej, det är ingen fel på din rygg, du har nog bara obalans eftersom du red och har säkert mer magmuskler, träna ryggen, så blir det nog bra"
Så iaf hon föreslog att jag skulle gå till en kiropraktor och kolla, men jag har hört läskiga rykten om knäckande av ryggar där. Ursch.
Ska iaf försöka beställa en tid snart och förhoppningsvis så blir det äntligen bra då =)
"Du är öm här va?" och då svarade jag
"Ah" halvt borta.
"Ah det är nog för att din rygg är sne"
Och jag typ
"Say whaaaaaaat? O.o"
Och tydligen så är min vänstra höft både längre upp och längre fram än min högra och det är troligtsvis därför jag har så jävla ont i ryggen jämt.
Så nu är jag sur på alla skolsköterskor som kollat min rygg och sagt massor om att "neej, det är ingen fel på din rygg, du har nog bara obalans eftersom du red och har säkert mer magmuskler, träna ryggen, så blir det nog bra"
Så iaf hon föreslog att jag skulle gå till en kiropraktor och kolla, men jag har hört läskiga rykten om knäckande av ryggar där. Ursch.
Ska iaf försöka beställa en tid snart och förhoppningsvis så blir det äntligen bra då =)
Tuesday, February 17, 2009
La educación es importante
Det negativa med att gå en jounalistisk medie utbildning är att om man ser en reklam eller läser en text så kan man inte låta bli att analysera den, men tänker hela tiden åh, här har dom tänkt såhär och därför gjorde de så. Och om mamn läser en text och inte känner för att läsa färdigt den är det inte, okej det tilltalade inte mig, utan typ därför gilalr jag den inte, den som skrev den borde ha gjort så, och varför gjorde han/hon si och blabla. Det är ju fan jobbigt xD
Monday, February 16, 2009
La hierba es siempre más verde al otro lado
Nu har jag lov då, är skönt, men önskar att jag hade det lättare att komma in till uppsala, då jag mer eller mindre kommer sitta fast här eftersom jag måste kunna ta mig till örsundsbro för att ta bussen till uppsala. Men skulle gärna vilja komma dit och träffa folk och så.
Men har fått låna brorsans Tarantino box 8D Så kommer nog kunna underhålla mig ;) Dessutom har jag massa naruto avsnitt att titta på ^_^
Och mor och jag ska på spa på torsdag 8D :D
Jag bara förbannar faktumet att jag bor på landet och typ inte kan ta mig någonstans :/
Vill flytta till Uppsala som fan.
Men har fått låna brorsans Tarantino box 8D Så kommer nog kunna underhålla mig ;) Dessutom har jag massa naruto avsnitt att titta på ^_^
Och mor och jag ska på spa på torsdag 8D :D
Jag bara förbannar faktumet att jag bor på landet och typ inte kan ta mig någonstans :/
Vill flytta till Uppsala som fan.
Felicitaciones Nicole :D
Idag är det Nicoles dag ^^Hon blir 18 och myndig så grattis :D <3
(Kanske inte världens bästa bild då den tom är ur fokus, men bättre än ingenting ^^)
Friday, February 13, 2009
Yo soy la mala suerte
Men blä, det märks att det är fredagen den 13 idag!
Ingenting käns bra, och jag har massa redovisningar och skit och jag har typ inte gjort någonting, men jag orkarinteorkarinte! Asså allting har bara gått fel när jag skulle göra det, bilderna till fotolektionen blev blä eftersom jag inte kunde göra det som jag planerat som fan och de ideerna var typ as bra och redovisningen på mediekunskapen kommer suga hårt.
Ska nog på fricon sen typ i Mars eller vad det var, med typ brorsan och magga, adde ringde och frågade om jag ville med, och det gjorde mig glad =) att han liksom tänkte på mig och ville att jag skulle med.
Nu ska jag gå och ha ångest för allt som har med skolan att göra.
Ingenting käns bra, och jag har massa redovisningar och skit och jag har typ inte gjort någonting, men jag orkarinteorkarinte! Asså allting har bara gått fel när jag skulle göra det, bilderna till fotolektionen blev blä eftersom jag inte kunde göra det som jag planerat som fan och de ideerna var typ as bra och redovisningen på mediekunskapen kommer suga hårt.
Ska nog på fricon sen typ i Mars eller vad det var, med typ brorsan och magga, adde ringde och frågade om jag ville med, och det gjorde mig glad =) att han liksom tänkte på mig och ville att jag skulle med.
Nu ska jag gå och ha ångest för allt som har med skolan att göra.
Subscribe to:
Posts (Atom)