Evighetens sekund

Här har vi då min novell, är ganska nöjd även om den kanske inte är en av mina bästa. har inte fått tillbaka betyget än men :P
Det här är inte bästa stället att lägga upp en så lång text och det kan vara jobbigt att läsa, men läs om ni vill ^^
Enjoy


Det var länge sedan nu, men evigheten går fort. Idag går på en sekund och imorgon varar förevigt.

Min knytnäve spräcker hans läpp. Blod pulserar fram ur sprickan i takt med hans hjärtslag. Hans flickvän står en bit bort, hon gråter men vågar inte göra någonting. Ingen kan stoppa mig nu, det är såhär jag håller kontrollen, över den här platsen, över mina flickor, över mitt liv. Han gör ett försök att försvara sig och slungar en slö näve mot mitt ansikte, jag tar ett snabbt steg åt sidan och undviker hans slag. Jag slår honom i magen och han hukar sig av smärta och jag avslutar med ett slag mot käken. Det rinner långsamt blod ur hans mungipa. Flickvännen gråter ännu mer när han ramlar ihop på marken, hon gör ett försök att ta sig till honom men faller till marken, hon orkar inte hålla sig uppe längre. Jag sätter mig på huk bredvid killen och tar tag i hans haka för att tvinga honom att se på mig.
-Du ska passa dig, och hälsa Jabbe att om någon ur hans så kallade gäng rör mina flickor så är det han som ligger här nästa gång, säger jag och borrar in blicken i hans ögon, han slår ned blicken och nickar uppgivet.
Det börjar regna tyst och regnet sköljer bort blodet i hans ansikte, jag står och ser på det ett tag, förundrad. Bloddropparna på marken försvinner med regnet. Individen löses upp av den stora massan.
När vi lämnar den öde skolgården som ligger inklämd mellan skol husen kryper flickvännen gråtandes fram till honom och försöker hjälpa honom upp. Jag klarar inte av att se henne, vill inte se kärleken som ger henne svarta ränder under ögonen.

*

När du kommer in i lägenheten är ingenting som vanligt, det luktar rengöringsmedel och någon lagar mat. Ett litet hopp tänds i ditt bröst, men det känns som en explosion för dig när den fyller din tomma bröstkorg. Du tar av dig skorna, det brukar du aldrig göra med du vill dra ut på tiden, du vill känna den underbara känslan av hopp ett litet tag till, går du in i lägenheten är det bara risk att du blir besviken, men när då både har tagit av dig skorna och jackan går du in.
Inne i köket falnar ditt hopp snabbare än det bosatt sig, och det blir ännu mörkare i ditt bröst än det var innan.
-Jag trodde det var morsan ett tag, säger du.
-Nej hon åkte in igen, säger hon som står och lagar mat.
Du suckar och känner hur det där svarta sprider sig i ditt bröst.
-Och hur länge tror du hon kommer vara ren sen? En dag? Några timmar? Det är inte meningen att du ska låta så hård men du är rädd för gråten som trycker på.
-Jakob, säger hon bara.
-Sen när kallar du mig Jakob?
-Och förresten ska du inte säga så mycket, du är inte så ren själv och ditt skit är värre.
-Säger vem? Jag har kontroll och vad fan bryr du dig?
-Sätt dig och ät bara, hon slänger fram kastrullerna, egentligen vill hon nog inte vara här, hon vill inte ha någonting med dig att göra.
-Varför är du här? Har du dåligt samvete? Frågar du när ni satt er.
-Jabbe, håll käften förfan! nästan skriker hon. Men hon ångrar sig direkt.
-Förlåt, jag bara.., kan jag inte bara få laga mat till min egen brorsa?
Du ger henne en skeptiskt blick och kollar sedan bort som att säga ”Whatever”
-Hur är de hos de där Andersson snubbarna? Frågar hon i ett försök att byta samtalsämne.
-Vilka av de typ 30 Andersson snubbarna jag bott hos menar du? Du vill göra henne illa.
-Du vet att jag gör så mycket för dig, men du kan inte bo hos mig, säger hon och du säger det med henne i slutet, du har hört den där meningen så många gånger.
-Jabbe, du vet att jag inte kan, säger hon frustrerat.

-Som om jag skulle vilja bo med dig! Skriker du och stolen dunsar i golvet när du lämnar lägenheten.

*

Jag springer allt vad jag har för att komma i tid, jag ber till gud, jag förbannar alla bilar vid övergångs-ställena, jag försöker med viljekraft få tiden att gå långsammare,jag tar trapporna istället för att vänta på hissen, men när jag kommer fram står han ändå där i den lilla ljusa hallen med enorma speglar som ska få den att se större ut.
Han har sitt fickur i handen, kedjan sitter fast i de mörka byxorna med pressveck. Skjortan är fortfarande instoppad, men den översta knappen är uppknäppt; han är väldigt arg.
-Tjugotre sekunder, säger han.
Herre gud, han kommer döda mig, tänker jag och tar ofrivilligt ett steg bakåt.
-Du är tjugotre sekunder sen! skriker han.
Han slår och slår tills en droppe av blod faller på hans krage, den sprider sig längs fibrerna i det vita tyget. När han ser det slår han ännu mer. Tillslut ligger jag trasig på golvet som är både rent och varmt från golvvärmen.

Jag ligger stilla på golvet, orkar inte ens försöka resa mig upp. jag gråter tyst, inte för slagen, de vande jag mig med för länge sedan, jag gråter för killen på skolgården. Han blev lika trasig som jag är nu men han hade någon som hjälpte honom upp, någon som älskar honom. Någonting som hot och slag aldrig kommer att kunna ge mig, kärlek, den kärlek som jag vill ha är min fars, trots att jag hatar honom.
Jag tar mig tillslut upp på fötter och drar mig ut till det rosa badrummet och rotar fram den gula första hjälpen lådan mellan rosa flaskor och fluffiga handdukar. Gula brukade jag kalla den när jag var liten, och det var mamma som brukade ligga på golvet.
-Gula? brukade jag fråga och sprang och hämtade den när mamma nickade. Han hade inte börjat slå mig än och jag såg det som en lek.
Mamma kommer in i badrummet utan ett ord och tar lådan ifrån mig och hjälper mig med såren. Jag vill tror att det är för att hon inte vågar gå emot pappa som hon inte gör någonting, men sanningen är nog att hon oftare slipper slagen nu, fast kanske är inte sanningen så svart och vit. Men hon är väl ändå min mor? Är det inte hon som ska älska och beskydda mig?

*

Du vet inte riktigt vart du ska ta vägen, så du går bara runt i centrum och försöker lugna ner dig. Du går in i en galleria och går bara runt. När du äntligen har lugnat dig bestämmer du dig för att gå till Johnny. Där är det som vanligt, och ni snackar massor om gänget och allt som kommer upp. När du går därifrån trycker du upp hissen och gå in, när den åker ner stannar den på nästa våning och någon med ett stort berg av tvätt kliver in i hissen, du ser inte vem det är för alla kläder men det syns att det är en tjej.
-Åh sorry, har så jävla mycket tvätt, säger tjejen och skrattar.
Du gillar hennes skratt, på något sätt uppfyller det dig.
-Ingen fara hissen är ju typ stor så, säger du och ler.
Men när hon ställer ner tvättkorgen och du ser vem det är spänner sig varje muskel i din kropp, och i samma ögonblick slocknar ljuset och hissen fastnar mellan tredje och fjärde våningen.

*

Resten av dagen är det som vanligt, jag och morsan trippar förbi pappa och håller oss så mycket borta som möjligt. Han sitter länge vid teven men när han tröttnat på det börjar han röra sig i lägenheten och jag går ut med tvätten för att undvika honom. Tvättkorgen är överfull och jag har svårt att ens trycka på hissknappen. När hissdörrarna går upp märker jag att det står någon kille där, jag ser bara hans ben för tvättkorgen.
-Åh sorry, har så jävla mycket tvätt, säger jag och skrattar.
-Ingen fara hissen är ju typ stor så, säger han.
Någonting i hans röst får mitt hjärta att slå till lite.
Jag ställer ner tvättkorgen och när jag ser upp fryser jag fast och alla muskler spänner sig. I samma ögonblick slocknar ljuset och hissen sitter fast mellan tredje och fjärde våningen.
-Du är... Alex, tjejgängets ledare. Hörs det ur mörkret.
Och när det är sagt finns det ingenting att göra, jag knyter näven och slår mot honom, trots att det är mörkt lyckas han blocka slaget, fast inte helt.

*

Du vet inte varför du sa det, det var det som fick henne att slå mot dig, som tjejen med tvättkorgen kunde hon bara stå där, men som tjejernas ledare kan hon inte vara på samma ställe som dig, killarnas ledare, utan att göra någonting. Det är hennes plikt, precis som det är din plikt att slå ner henne.
Du märkte inte riktigt slaget i mörkret och i förvirringen blir det en dålig block som kommer göra ont om du överlever det här. Då inser du hur dåligt det kommer se ut om båda kommer levande ut ur den här hissen, och på något sätt gör det ont i dig.
Du svarar hennes slag med ett halvdant slag mot hennes ansikte, hon som är beredd har inget problem att undvika ditt slag. Du intalar dig själv att skärpa dig, den här tjejen har ryktet om sig att kanske vara till och med bättre än dig på att slåss, och det finns ju så klart en anledning till att hon är ledare.

*

Det första slaget har jag inget problem med att ducka, och det får mig att undra vad han håller på med, men vid nästa slag har han hämtat sig och det är svårare att undvika slaget.
Vi slåss länge, och hissen börjar inte röra sig igen. När det gått vad som känns som en timma sjunker vi båda utmattade ner längs hissens väggar.
-Ofta vi skulle hamna i samma hiss, säger han efter ett tag, rösten är ansträngd.
-Ofta hissen skulle fastna också, säger jag med en liknande röst.
Jag kan inte slita bort blicken från honom ”om jag ändå inte var ledare för tjejerna och han för..” börjar jag tänka men kommer på mig själv och ger mig själv en mental käftsmäll.
-Om ändå saker vore annorlunda, säger han och jag gapar stort. Han flinar;
-Åh, får jag inte säga så, tycker du det är olojalt av mig?
-Jag tänkte samma sak, men jag säger det inte högt, medger jag och skrattar. Jag blir förvånad över skrattet, varför känns det så avslappnat med honom?
-Ska vi försöka skaffa hjälp? säger han och trevar sig fram till alarm knappen. Efter ett tag hörs en kvinnlig röst som frågar vad problemet är. Han förklarar att vi sitter fast och rösten säger att det kan dröja upp till en timme, kanske mer. Vi försöker förgäves förklara för kvinnan att vi inte kan sitta här i en timme, men tillslut hörs ett knäpp som att linjen brutits och vi sjunker ner längs väggarna igen.
-Awsome, säger han ironiskt.
Mina ögon har vant sig vid mörkret nu och jag kan urskilja hans konturer.
-Du tänker inte attackera mig helt random va? Frågar han.
-Vi kan slåss sen, det är typ jobbigt att slåss i en hiss, svarar jag.
-Hur kommer det sig att du blev gängledare? Frågar han efter ett tag och jag blir förvånad över frågan.
-Jag vet inte, det bara typ hände, jag vet inte, jag är väl bra på det antar jag, varför blev du det själv? Det är väl inte precis någons barndoms dröm, säger jag.
-Sant, jag vet inte, jag gick med i gänget och sen åkte man uppåt, jag hade väl talang antar jag.

*

-Vilken jävla talang vi har, säger hon ironiskt.

Du hade alltid undrat hur och varför hon blev gängledare, du tyckte inte hon verkade som typen, hon verkade alltid så, oskyldig och vacker och rolig. Hon hade alltid verkat som en glad person, men de gånger du varit nära henne, när hela gängen drabbade samman, hade du sett någonting i hennes ögon. Och anledningen att du såg och kände igen det var att du har samma sak i dina egna ögon. Aggressivitet, hat men framför allt ensamhet och rädsla.

*

Jag vet inte vad som fick mig att göra det, kanske var det att han frågade så jävla mycket, kanske var det för att han fick mig att känna mig trygg eller för att den mörka hissen kändes som en helt annan värld, men mest var det nog för att jag hade stängt det inne hela mitt liv. Jag berättade om min pappa. Jag berättade precis allting och han berättade om sin mamma, hur hon åkte in på ett behandlingshem efter det andra och hur spriten förgiftade henne. Och drogerna som får honom att tillfälligt glömma allting.
-Hallå, är ni där inne? Vi ska snart få ut er, vi väntar bara på reservdelar så vi kan starta upp hissen, hörs det utifrån.
Vi ställer oss upp för att ta reda på mer. När personen har gått igen står vi väldigt nära vid hissdörrarna. Han lutar sig mot mig och jag tror att han vill slåss igen och ska skalla mig så jag skyggar bakåt, men han tar bestämt tag runt min nacke och kysser mig.

Vi fortsatte träffas i hemlighet trots att vi visste konsekvenserna om våra gäng skulle få reda på det, vi kunde inte hålla oss borta, vi var ju så jävla kära och vi visste, utan att vi sa någonting så visste vi vad den andra tänkte och kände. Vi försökte hjälpa varandra, hålla upp varandra, försökte ge varandra hopp. Du försökte rädda mig från min pappa och om jag inte hindrat dig så skulle du ha gått och slagit ihjäl honom. Jag försökte hjälpa dig från drogerna och tröstade dig varje gång din mamma åkte tillbaka till de där ställena. Du blev ren, du var ren länge, du hade hopp, vi hade hopp. Vi trodde att en dag skulle vi lämna den där platsen och allting som hade med den att göra, att vi en dag skulle bli fria. Och det blev vi väl.
Det var en vecka kvart tills du varit ren i ett halvår, din mamma hade ganska nyss kommit hem från rehab men låg redan på sjukhuset för sitt missbruk. Det var inte mycket som hade gått bra på sista tiden för dig och gängen började förstå att någonting var fel eftersom vi försökte undvika att slåss mot varandra. Jag kom hem till dig och du var hög, värre än någonsin.

När jag står utanför dörren känner jag att någonting är fel, inte bara att dörren är olåst fast du alltid är så noga att låsa den, det är någonting annat, någonting som får mig att stanna med handen på handtaget. När jag tillslut trycker ned handtaget och går in sitter du i soffan och stirrar framför dig, din vänstra ärm är uppkavlad och det ligger sprutor på soffbordet.
-Vad fan håller du på med?
Han ser på mig utan att se mig, han lyckas fokusera efter ett tag och ser nu frågande på mig.
-Alex, jag.., börjar han, men jag låter honom inte ens försöka prata klart.
-Förfan Jabbe! Du har ju varit ren så jävla länge, saker började ju gå bra! Skriker jag, och frustrationen får min röst att skära sig i mitten.
Han stirrar på mig, fortfarande helt borta i skallen.
-Du är precis som din jävla morsa Jabbe, fattar du det, precis lika jävla hopplös! Skriker jag och tar tag runt hans axlar och skakar honom, jag vet inte om jag menar det, men jag vill bara få honom att reagera. Och nog reagerar han. Han slår bort mina händer och knuffar bort mig så jag nästan ramlar över soffbordet.
-jag är inte som min morsa! skriker han, helt galen.
-Jabbe ta det lugnt, jag menade det inte, försöker jag men han lyssnar inte. Han slår mot mig, jag undviker det chockat, kan inte fatta att han försökte slå mig.
Han står med ryggen mot soffbordet när han slår mot mig igen, hans ögon är fulla av vrede och tomma på samma gång. Jag slår honom över kinden med öppen hand och mina känslor över att han försökte slå mig får mig att slå lite väl hårt och han ramlar över soffbordet. Hans hand hamnar på en av sprutorna och jag hinner tänka vilken tur det är att han inte gjorde sig illa på den innan jag ser hans vansinniga ögon och handen som sluter sig runt sprutan.

*

När du vaknar har du den där jävla känslan som du alltid får efter och hatar dig själv. Du märker att du ligger på golvet, du känner att något ligger mot din rygg och du vänder dig om. Du ser Alex ligga och titta upp i taket, du tänker precis fråga vad hon tänker på när du känner någonting som sticker in i din sida, du ser ner på sprutan som sitter i hennes bröst.
Där på golvet blir du träffad av ett tåg, eller en hel karavan med tåg. Det första kommer med alla minnen från dagen innan, de kommer alla på en gång, inte som en film utan som en vetskap. Du ser det inte hända, du känner att det har hänt.
De andra tågen kör bara över dig ett efter ett tills du ligger där helt trasig. Du sätter dig upp och tar henne i din famn skakar henne och försöker få henne att börja andas igen, men hon har varit död länge, hon är inte ens varm. Du kyssen hennes läppar, hoppas att det ska vara som i törnrosa, den enda saga din mor någonsin läst för dig, men hon vaknar inte. Du skriker att du inte tillåter henne att vara död, du skakar och trycker henne mot dig du slår sönder alla möbler, men vad du än gör ligger hon ändå orörlig och hennes ögon förblir oseende.
Då går du in på ditt rum, mer medveten och beslutsam än du någonsin har varit. Du öppnar din byrålåda och tar fram pistolen som Johnny gav dig för länge sedan och går tillbaka ut i vardagsrummet. Du sätter dig på knä bredvid Alex och för undan en hårlock som lagt sig i hennes ansikte, sluter hennes ögon och kysser henne. Du viskar:
-Förlåt mig Alex, du var den sista jag ville såra, jag älskar dig, din röst skär sig i slutet och sen höjer du pistolen och blåser ur din hjärna över golvet, ditt blod blandar sig med hennes något torkade och bildar en helhet, men det kommer du aldrig att få se.