Syskon i Kosmos

Halloj!
Jag tänkter att jag kunde lägga ut min novell som jag skrev till svenskafördjupningen (Som jag förövrigt fick MVG på ;)) om det skulle finnas någon som är intresserad av att läsa den.
jag skrev den i min yngsta storebror Addes namn, eller vad man säger, till honom kanske man säger.
Blogger är som jag sagt förut inte världens bästa ställe att lägga upp så här långa texter, men det funkar med lite vilja ;)
Enjoy.


Till min bror
För alla kvällar vi har suttit och disskuterat allt som har med rymden att göra,
för allting som du har lärt mig
och som jag hungrigt har tagit till mig
och önskat att jag en dag ska förstå allting som dig.
Att jag en dag ska göra dig stolt.
Jag kommer alltid älska dig

Din syster.



En viskning flyger genom kosmos, ett skrik sugs fast mot en neutronstjärna. Skriket kommer från en planet som kallas tellus, från din ättlings mun sekunden innan hon dör som den sista i din mänsklighet. Blev du förfärad nu? Trodde du att din ras skulle fortsätta existara i all oändlighet? Men du behöver inte oroa dig, du har varit död i miljontals år och du skulle endå inte tyckt om henne.

Ett maskhål tar oss på en resa genom tid och rum, jag kommer hem, du kommer ännu längre hemmifrån, tidsmässigt iallafall. Nu är det några miljoner år sedan flickan som skrek dog.
Vill du se tellus nu, i min tid?
Vill du se den plats du kallade ditt hem?
Vågar du?
Du kommer inte känna igen dig, från rymden ser det bara ut som ett svart förkolnat klot och när du kommer närmare ser du att atlanten består av en kokande svart massa. Himlen är full av skrik från de svältande blodsdrakarna och marken beträds av muterade djur.
Nej jag bara skämtade, den ser nästan ut som när du levde, lite mindre skog bara. Det finns till och med människor här igen, men gör inte misstaget att tro att det är dina människor, ditt släkte. Dessa människor är mitt släkte, och tellus är mer mitt än ditt nu. Man skulle kunna tror att vi tillhör samma släkte, vi har samma uppbyggnad och i DNA koden är vi liknande, men vi utvecklades mycket snabbare än er. På ungefär 30 tusen år har vi hunnit mycket längre än ni gjorde på 100.

-Emelie vem snackar du med där inne?
-Trivia bara!
-Inga hologram efter nio!
-Ja, ja.

Det är ingen mening att berätta för dem, de kan varken se eller höra dig eller någon annan som dig. Brorsan vet om det, men han ser inte mer än dem.

Det knackar tyst på dörren och någon öppnar den tyst.
-Kommer du? Anna sover redan och Mattias åkte nyss, viskar han som öppnade dörren.
Hon nickar och packar tyst ihop någonting svart som står på skrivbordet, tar upp en väska och följer honom ut.

En tom perrong, en pojke och en flicka står bredvid varandra med nerböjda huvuden, båda har en väska i ena handen och pojken håller nu den svarta saken i sin andra hand. Flickan öppnar munnen som för att säga någonting men så står plötsligt tåget där, kommet ur natten. När de går mot tåget kan man höra flickan mummla tyst.

-Hör ljuset sprunget ur natten
se världens alla ljud
förstärkt uti nattens tystnad
det sändes utav dödens bud

Hon tittar på honom, förväntar sig att han ska fortsätta.

-Följ mig i livets virvlar
dansa din ensamma dans
kosmos förväntas att sjunga
fast livet aldrig var hans

Hon blundar och fortsätter :
-jag följer med i livets virvlar
och dansar bara med dig
vi ska sjunga här tillsammans
för livet är till för dig och mig

-Ta nu min hand och följ mig in
i tåget som tar oss till slutet
syster jag är förevigt din
förevigt och i nuet.

De greppar varandras händer och kliver på tåget, biljettkontrollanten nickar mot dem när de visar upp biljetterna. Det finns inga andra i vagnen och de sätter sig mitt emot varandra på ett fyrsäte. Flickan tittar ut på natten genom fönstret, pojken tittar på henne.
-Varför gör vi det här egentligen? frågar han
Hon slutar titta ut och ser på honom istället.
-För att vi inte kan vara kvar, säger hon som om det var den mest självklara saken i universum. Rollerna blir ombytta och det är istället han som tittar ut genom fönstret.
-Det är väl så det är.
Tåget skjuter iväg och jorden flimmrar förbi och de mörka träden byts ut mot stjärnor.
Hon tittar ut genom fönstret och vi är tillbaka vid ursprungsläget när han ser på henne.
-Vet du hur lika mamma du har blivit? Någonting lägger sig över hans ögon och dimmar dem, kanske ett minne.
-Jag kommer inte ihåg henne, säger hon och undviker att titta på sin spegelbild i fönstret.

På andra sidan hennes spegelbild flyger himlakroppar förbi och rymden uppslukar dem som den alltid gjort trots att de växt upp med att fritt kunna resa i den.

Som en älskare
varje gång jag ser henne
hoppar mitt hjärta
högt
när jag ser henne på håll
utan att få vara henne nära
tåras mina ögon

Kosmos är min älskare

och jag lägtar alltid efter
tiden jag får spendera inuti henne
Kosmos är min älskare

Han lyssnar tyst på henne och säger sedan:
-Den skulle vart bättre om du hade vart kille.
-Är det inte du som jämt påstår att jag är en kille?
Han flinar mot henne och hon flinar tillbaka.
-Vart ska vi förresten?
-Bara till granngalaxen.
-Och vi ska hitta ett sätt att påverka tid och rum.
-Ja, jag vill se henne igen.
Hon tittar på sin spegelbild i fönstret nu.
-Vad ska det vara bra för? mumlar hon.
-Va?
-Ingenting.
En till perrong, men en full med människor och i ljus den här gången, flickan och pojken är där, men nu går de från tåget. Hand i hand söker de trygghet i varandra för de trivs aldrig lika bra på en planets yta som när de åker genom rymden.
-Jag vänjer mig aldrig riktigt med de som har två, säger hon och tittar upp på solarna.
Hennes bror kommenterar inte och de går vidare. Hon nästan hänger på hans arm nu, som om han är hennes enda trygghet och trots att han försöker visa sig stark för henne så trycker även han lite mot henne. De blir tillknuffade flera gånger i trängseln innan de tar sig ut ur stationsbyggnaden. Efter ett tag hamnar de i en park på en parkbänk. Han vänder sig mot henne och säger:
-Visst kan du gå genom maskhål med ditt medvetande? Som när du besöker de där andras tidsålder.
-ja, typ, jag tror det är maskhål iallafall.
-Hur hittar du dem?
-jag vet inte riktigt, jag vill väl ha dem där antar jag.
-Emelie, tänk nu, det här är viktigt, han tar tag runt hennes axlar och skakar henne lite.
-Ja,ja, hon skakar av sig hans händer. Hon sluter ögonen och försöker minnas.
-Jag tror att jag bara vet att det finns där, och tar mig dit. Det är ihopkopplat med mina syner tror jag, jag vet att det är där på samma sätt som jag ser det förflutna.
-Du bara vet?
-Typ.
-Vet vart det finns ett nu då, i vår tid. Ett som kan ta oss till då hon fortfarande levde.
Hon lyfter ett ögonbryn och ser skeptiskt på honom.
-Det är inget jävla "ring så kommer vi" vettu.
-Men försök?
Han ser så hoppfull ut så det gör ont i henne så hon suckar och sluter ögonen, hon koncentrerar sig på alla bilder som hon sett på henne och söker. Hon hittar ingenting. Han tar tag i hennes hand när hon sitter så för att stötta henne. Bilder hon aldrig sett förut flyger plötsligt förbi hennes medvetande och hon hittar maskhålet.
-Jag har hittat det, säger hon när hon slår upp ögonen. Hans ögon lyser upp.
-Bli inte alltför glad, det är långt härifrån, jag rör min snabbare i bara medvetandet, säger hon och hennes ansikte lyser inte.
-Vad väntar vi på då, kom igen! han tar tag i hennes arm och drar henne mot stationen igen.

Vad glor du på? Tror du inte jag vet att jag borde vara glad? Jag ska få möta min mamma som jag knappt fick träffa, men varför är jag inte glad då? Varför är jag inte som bror som brinner efter att få träffa henne? Jag antar att jag gillar att det bara är vi, han och jag mot universum, varför ska vi dra in någon gammal kärring som jag inte ens känner? Jag tål inte när han pratar om henne, för han pratar med så mycket kärlek och jag dödade hans kärlek, jag dödade min egen mamma, tänker han någonsin på det när han ser på mig?

Ännu ett tåg, ännu ett fyrsäte. Flickan och pojken stirrar ut genom fönstret, försjunkna i sina egna tankar, svävandes i tid och rum, flickan klamrar sig fast i nuet och pojken drömmer om det förflutna. En man sätter sig bredvid flickan, kanske lite för nära, han ser på henne, granskande, uppskattande. Snuskgubbe, tänker hon men bryr sig inte särskilt. Hennes bror stirrar argt på honom. Mannen flyttar lite på sig och flinar.
-Varför är du alltid så neutral nu för tiden? frågar han när mannen klivit av.
-Vad menar du? Hon fortsätter titta ut genom fönstret.
-Det där menar jag, enda sen vi stack hemmifrån har du varit så likgiltig, du brydde dig inte ens om den där killen.
Hon fortsätter envist stirra ut genom fönstret. Han suckar.
-Men Emelie, vad är det? utbrister han och lutar sig fram mot henne. Han torkar bort tåren som föll på hennes kind och vrider hennes ansikte mot sig. Hon ser på honom med stora våta ögon, de är så bedjande och han förstår ingenting.
-Saknar du jorden så mycket, frågar han förvånat.
-Det är klart jag inte gör.., hon avbryter sig när hon inser att hon skriker och resten av vagnen stirrar på henne. Han stirrar chockat på henne.
-Du fattar inget, säger hon och tittar på reflektionen i fönstret av ännu en tår som faller.
Han blir tyst ett tag och resten av vagnen återgår till sitt eget.
-Berätta för mig då, säger han och lutar sig fram mot henne. Hon ser på honom, och hon är nära att verkligen berätta vad som är felet men suckar bara och säger:
-Glöm det, jag är okej.

Vad vet du om mina tankar?
Du som alltid brukade få veta
Vi har alltid färdats tyst genom rymden
men en gång brukade du förstå

du förstår inte hur jag känner
jag känner inte längre så
du förstår inte hur jag känner
jag känner inte längre så

Vem vet vad jag känner
Inte jag
Och inte du
När inte ens jag visste
visste alltid du

men du förstår inte längre hur jag känner
jag känner inte längre så.

Bror och jag var alltid så nära varandra och jag kunde berätta vad som helst för honom, men det här kommer han nog aldrig förstå. För honom är hon en saknad och älskad mor, för mig är hon en skuld, en okänd person, någon som kan splittra det jag och min bror har. Jag vågar inte möta henne, se henne i ögonen, jag är hennes mördare, om det inte vore för mig skulle hon och min bror leva lyckliga tillsammans nu. Jag är bara en jobbig lillasyster, en lillasyter som dödade hans mamma.

En vecka senare kommer de fram till en planet, den ligger nära solen och hettan är olidlig trots att de anländer på sidan där det är natt.
-Vart nu?
-Den är typ nära, ditåt, säger hon och pekar snett uppåt.
-Ska vi ta tåget en planet till eller?
-Nej det blir till att börja gå.
De går till närmaste rymdresestation och packar upp den svarta saken som de hade med sig hemmifrån. Det visar sig vara en låda som öppnar sig när flickan styker längs sidan på den. Pojken tar upp någonting litet ur den och flickan gör likadant. De sätter fast dem på en tand, betalar en biljettkontrollant och ställer sig sedan i kön. De blir ihoppknuffade med en grupp turister från Viganisa 3, de är den värsta sorten. När det är deras tur att bli uppskjutna hör de en av viganiserna skryta högljutt om att han minsann har gjort det här massvis av gånger på massa olika planeter och att bestättningen här är otroligt sega. De förbannar båda babbelfisken i deras öron som får dem att förstå vad han säger.
-Aktivera era luftflöden, säger besättningsmannen som är ansvarig för deras grupp. Alla i gruppen trycker på grejen de har på tänderna.
-Aktivera era "Gravitation-där-ingen-gravitation-finns" ; lådor, och kliv in i kapseln, säger samma besättningsman. Pojken trycker på en knapp på den svarta lådan och sedan kliver de in i kapseln.
-Vart är din "Gravitation-där-ingen-gravitation-finns" ; låda fröken? frågar besättningsmannen.
-Vi har en tvåa, säger pojken och besättningsmannen nickar.
-Då åker vi, meddelar besättningsmannen och de far iväg med ett plötsligt ryck. Viganisen som nyss skröt så mycket ger ifrån sig ett skrämt skrik och faller till golvet.
-De, de andra hade en mycket mjukare start, försöker han stammande ursäkta sig med.
-Håll i er nu, vi passerar ozonlagret om ett ögonblick, meddelar bestättningsmannen, och de hinner mycket riktigt bara blinka innan en stöt går genom kapseln och de passerar ozonlagret med en skrikande viganis på golvet.
-Och så var vi framme, meddelar besättningsmannen.
-Trevlig fortsatt resa, önskar han dem när de kliver ut genom dörren.
De står mitt ute i ingenstans, i rymden men på ingenting, turisterna börjar gå bortåt och kapseln störtdyker mot planetens yta igen.
-Följ mig, säger flickan och de börjar gå. De går inte hand i hand längre, och har inte gjort sen det där på tåget.

Efter några timmar sätter de sig ner för att äta, pojken tar mod till sig och säger:
-Jag önskar du kunde prata med mig.
-Jag pratar väl med dig?
Han ser på henne med en antydan till tårar i ögonen.
-Inte som du gjorde förut, det är som du inte litar på mig längre.
-Jag litar på dig, säger hon utan att se på honom.
-Prata med mig då, säger han och en tår faller på den stora pojkens kind. Han tar tag i hennes hand.
-Varför stänger du mig ute, berätta vad som är fel, han ser bedjande på henne.
Hon slår ner blicken och säger tyst:
-Jag kommer inte ihåg henne.
Han blir tyst ett tag.
-Såklart du inte gör, du fick träffa henne i typ tre sekunder, han ser lättat på henne, han trodde det var någonting mycket värre. Han försöker dra henne till sig för att krama henne men hon slår sig fri när han försöker och ställer sig häftigt upp med ryggen mot honom.
-Emelie, säger han sårat.
-Du förstår inte, snyftar hon och hennes axlar skakar av gråten.
-Vad förstår jag inte, säger han frustrerat.
-Jag kommer inte ihåg henne för att...
Han hör inte det sista.
-Va?
-För att jag dödade henne, okej jag dödade henne! skriker hon och vänder sig mot honom samtidigt. Han ser chockat på henne, hon gråter floder nu, han vet inte vad han ska göra.
-Jag förstod aldrig att du kände så, säger han tafatt. Han reser sig och går fram till henne, omsluter henne i sin famn.
-Du dödade henne inte. Hon visste om sin sjukdom, hon visste att föda dig kunde vara det sista hon gjorde men hon gjorde det endå, och jag är väldigt glad att hon gjorde det, säger han och hon börjar gråta ännu mer.
De håller fortfarande om varandra när de sätter sig ner.

Sov nu lilla flicka
gå över sömnens rand
mamma är långt, långt borta
men jag lovar att hålla din hand

Sov nu lilla flicka
inatt är jag bara din
jag ska hålla monstrerna borta
hit kommer de inte in

Sov nu lilla flicka
jag lovar, de kommer inte in
fast mamma är så långt borta
dröm nu sött syster min

Jag blev alltid så trygg när han sa de orden, redan innan jag ens kunde prata somnade jag lugnt till dem när jag sekunden innan hade skrikit förtvivlat. Jag känner ingen samhörighet med kvinnan som vi letar efter, jag är till och med rädd för att möta henne, men för hans skull ska vi hitta henne. Allt för min älskade bror.

-Vad som helst för dig bror, mummlar hon och sedan somnar hon.
Hon tror att även han sover men han öppnar ögonen långsamt och ser på henne.
-Nej min syster, vad som helst för dig, säger han och somnar sedan.

När de vaknat och gått i flera timmar stannar flickan plötsligt.
-Här är det, säger hon och pojken tittar runt förvirrat.
-Vart då? säger han.
-Där framme, hon tar upp ett papper ur fickan, knycklar ihop det och kastar det frammåt, det ökar plötsligt farten och försvinner.
-Tror du mamma fick det i huvudet? fnittar hon.
-Ska vi gå? frågar han helt koncentrerat på det framför honom.
Hennes hjärta börjar slå fortare nu, men hon har bestämt sig. Hon kastar sig i broderns famn, håller om honom länge och sedan fattar hon hans hand och går in i maskhålet.

Han följer hennes mörka gestalt som verkar lysa upp när de sugs in i maskhålet.
-Älskade, modiga syster, hinner han tänka och sedan försvinner hon, hans hand som nyss kramade hennes är plötsligt tom. Han får panik, skriker efter henne och tittar efter henne överallt, men det finns bara mörker.
-Emelie! skriker han och skriket skär genom tystnaden och mörkret.
Han vet inte hur lång tid han spenderar där inne, det kan vara en minut, en timma eller kanske några år, det är allt samma sak för honom. Plötsligt hörs en kvinnoröst genom tystnaden och ett förblindande ljus sprider sig runt omkring honom.
-Välkommen till kärnan, säger kvinnorösten.
En kvinna står framför honom, hon kommer inte plötsligt men endå vet han att hon inte var där för en sekund sedan. Hennes vitblonda hår flyter bokstavligen över hennes axlar när hon lyfter blicken och ser på honom.
-Vem är du?
-Jag är tid och rum, eller kanske bara din fantasi, svarar hon och den långa blåvita klänningen prasslar när hon vänder sig om.
-Vad vill du mig?
-Ingenting alls, eller någonting stort, det beror på hur mycket du lyssnar, säger hon med ryggen mot honom.
-Var är min syster?
Hon vänder sig häftigt mot honom igen och drar efter andan.
-Det är en bra fråga, en mycket bra fråga, säger hon dramatiskt.
-Finns det ett bra svar på den då? han börjar bli irriterad.
-Hon kanske inte ens existerar, kanske blev din mor rädd och gjorde abbort och allt det där om att ni reste i rymden för att hitta ett maskhål bara är en dröm? kanske är det här en dröm, säger hon lugnt.
-Ge mig min syster! skriker han, plötsligt förbannad.
Hon försvinner och dyker upp precis framför hans ansikte, hennes hår är svart nu och klänningen är blodröd, hon skriker ett hemskt skrik och han ryggar bakåt.
-Är det inte hemsk med folk som bara inte kan kontrollera sin ilska? hon är tillbaka en bit bort med sitt vita hår och blåvita klänning.
-Vem är du? får han tillslut fram.
Hon suckar.
-Vissa fattar visst ingenting.
-Var är min syster? frågar han med gråter i halsen.
Hennes hår blir svart igen och en blodröd färg rinner över klänningen.
-Ville inte du till din kära mor? hennes röst isar i honom.
Han står som paralyserad och ser på henne.
-Man kan inte få allting här i livet pojke lilla, din syster kommer dö här i maskhålet, men du kommer få se din mor igen.
-Varför? flämtar han och känner hur knäna blir svaga under honom.
Hon kommer närmare och tar tag under hans haka, hennes långa naglar trycker mot hans adamsäpple.
-För att jag känner för det, svarar hon och släpper taget om hans haka, han faller ner till marken och hon går därifrån samtidigt som den blodröda färgen rinner av hennes klänning och håret blir åter lika vitt.

-Vad som helst för dig bror, ekar det och bilder spelas upp överallt. Emelie på sin sjunde födelsedag, Emelie på marken under trädet som hon nyss fallit från, skrikandes och gråtandes.
-Det gör så ont bror, det gör så ont, varför gör det ont?
Emelie springandes på ängen där hemma, Emelie skrattandes, Emelie gråtande, Emelie ensam, Emelie övergiven, Emelie återfunnen, Emelie, Emelie, Emelie.
Hon finns överallt i hans synfält.
Så står hon där, utan att se honom, sökandes och i smärta.
-Bror, vad gjorde hon med mig, det gör så ont bror, det gör så ont, varför gör det ont?
Han försöker röra vid henne, ta henne i sin famn och hålla om henne, men hon försvinner när han kommer nära.
-Sluta! skriker han.
-Sluta, sluta, sluta, snälla jag ber dig, sluta! Ge mig min syster, döda henne inte, döda mig! han hukar sig på golver nu, nära galenskap.
-Det är ingen fara, jag sa ju att du skulle få träffa din mor, säger kvinnorösten.
-Jag bryr mig inte, jag vill bara ha min syster, flämtar han.
Kvinnan visar sig igen, nära nu, håret är vitt och klänningen skimmrande blåvit, hon kysser honom på pannan och allt det vita försvinner. Någonting drar honom frammåt, bestämt. Han öppnar ögonen, hon går framför honom igen, håller hans hand.
-Emelie, viskar han, vågar inte och orkar inte tro vad han ser.
-Det är ingen fara bror, vi ska hitta henne.
Han blir plötsligt klarvaken och känner kraften som drar i dem, de är påväg in i maskhålet.
-Nej , inte in, vi måste vända om, skriker han.
-Varför? skriker hon, kraften viner förbi dem nu och tvingar dem närmare öppningen.
-För att jag skiter i mamma, du är den enda jag bryr mig om och och jag vill inte mista dig, skriker han.
Han börjar kämpa sig bort från öppningen, släpandes på henne, men kraften är stark. Hon förstår först ingenting men vänder om när hon ser hans ansträngningar för att ta sig bort. De kämpar där sida vid sida, hand i hand. De kämpar länge och de tar sig utåt men de når fort sin gräns och de känner hur de är nära att svimma av, precis när de svimmar ser flickan ett vitt ljus framför sig och en hand med långa vitmålade naglar som sträcks ut och fattar hennes, eller så var det bara inbillning.